I Hakkas är jag Marius

Jag är inte intressantare än någon annan, jag går till jobbet, kommer hem till frun och går ut med hundarna. Jag tror att folk tror att jag är intressantare än vad jag är för att jag föddes som flicka. Jag har haft en väldigt könsneutral uppväxt och alltid fått vara vem jag är. Men när man kommer upp på mellanstadiet så börjar det bli väldigt könsuppdelat i skolan och jag började känna mig väldigt malplacerad. Sedan kom puberteten som ett bombnedslag och jag kände att något var fel men trodde att det är så det ska vara. Jag började googla och hittade ordet transsexuell. Så hittade jag Flashback också, och där är klimatet väldigt hårt och ganska elakt. Jag kände att nej, det är inte jag, jag är inte transexuell, och började sminka mig väldigt mycket och ha urringat. Men det kastade mig längre ner i depressioner tills dess att jag inte orkade mer. Som tur är var min flickvän väldigt förstående, jag tror hon visste att jag var transexuell innan mig. Hon har alltid funnits där och det har betytt så mycket. Som person är jag vetenskapligt lagd och jag kunde inte ta det här med att jag känner mig som en man. Jag grävde ner mig i forskning och läste artiklar. Stora delar av hjärnan utvecklades till manlig medan kroppen utvecklades till kvinnlig och det resulterar i att hjärnan har svårt att hantera den kropp som utvecklades med hormoner, kroppsdelar och allt vad det innebär. Det var så skönt att få en medicinsk förklaring, det gjorde att jag kunde acceptera och påbörja min medicinska resa.En del undrar hur jag kan bo i en liten by, om det inte är lättare att bo i en storstad för man är mer anonym. I en mindre stad vet alla någorlunda om varandra och man blir bara en etikett. Har man då en etikett som sticker ut så sticker man ut extremt mycket. Jag har sånt stöd i Hakkas, det är en fantastisk by. Människorna i Hakkas har sett mig springa på vägarna som barn. I Gällivare är jag transexuell, i Hakkas är jag Marius och det betyder så otroligt mycket.