Blomstrar efter branden

Jag står står tillsammans med Sören Nilsson på en utlöpare från berget Sörskalet. Ett jättelikt och blånande skogslandskap breder ut sig framför oss.
Några kilometer snett till vänster ligger Vidsel och Piteälven kan mer anas än ses åt samma håll.
- Ser du den där toppen långt därborta, säger Sören Nilsson och pekar. Dit for branden. Han slocknade precis bakom Högberget, som toppen heter.
- Det sägs att ett åskväder med regn stoppade skogsbranden. Då fanns inga mobiltelefoner eller schaktmaskiner till hjälp, tillägger han.

Juli 1933
En stor del av det vi ser framför oss var en flammande eldhärd under första dagarna i juli 1933. Markerna var snustorra och branden tog ett område på ungefär 10x3 kilometer.
- Inte lika stort som i Bodträskfors, men tillräckligt stort för att vara jämförbart ur skogsbrukets synvinkel.
Sören Nilsson är skogsägare, skogsman och före detta politiker i Älvsbyn. Och han har alltid haft åsikter. Sören Nilsson bor i gamla fädernesgården i Manjärv, söder om Vidsel. När branden rasade var det hans pappa som brukade skogen.
Branden startade i Rosdal, nära Vidsel. En bonde höll på att uppodla marken. Han hade bränt riskasar från föregående år, blåsten tog i och branden stack iväg.
Den gick parallellt med Piteälven mot sydost, hoppade över Vistån men stannade alltså bakom Högberget.
- De hade tänkt att stoppa branden vid Vistån, men de var chanslösa, förklarar Sören Nilsson.

Gården klarade sig
Faktum är att branden strök gården som då alltså beboddes av Sören Nilssons pappa. Husen klarade sig med ett nödrop.
Efter branden togs den skog om hand som kunde användas. Resten gick till kolmilor som sattes upp.
Vi kör nerför berget längs skogsvägen. Här kan man tydligt se skillnader.
- På den sidan vägen är det gammal skog. På den andra brann det, säger Sören Nilsson och pekar på den av björk dominerande brandsidan av vägen.
Han förstår att markägarna i Bodträskfors är bekymrade.
- Försäkringarna hjälper dem nu i första läget. I ett kortsiktigt perspektiv handlar det förstås om ekonomi. Men det har blivit mycket skog i området här och i det längre perspektivet kommer det att bli mer skog också i Bodträskfors. Det är inte så illa som det verkar. Och man ska se det så.

Skogsägare utan skog
Själv har Sören Nilsson levt ett liv som skogsägare. Men:
- Jag har genom branden varit skogsägare utan skog. Jag vet att det går att överleva, säger han tröstande. På lång sikt ökar värdet på skogen, vilket man bör ha i åtanke.
- Du bör försöka se litet längre framåt än bara till i morgon. Branden här i området har gjort att tillväxten blivit mycket stor.
Han vill slå ett slag för björken. Under årens lopp har det lagts ner stora pengar att ta bort björk, påpekar han.
- Man kanske lade ner alldeles för mycket jobb på det. Men visst är det ibland nödvändigt att hålla nere björken när du börjar få upp tallplantorna. Däremot tror jag inte att man behöver vara så orolig för björken som de var förr.

Hot mot pappan
Sören Nilssons pappa hotades med att om han inte själv rensade bort björk på de egna markerna skulle skogsmyndigheterna göra jobbet. Ta bort björk, så och plantera.
- Ja, och sedan skulle farsan få betala. Fast man genomförde faktiskt inte så mycket åtgärder efter branden. Och så illa har det väl inte blivit, säger Sören Nilsson och synar skogen runt vägen.
Björken är ett svenskt träslag, resonerar han.
- Möjligen kan jag tukta och styra den. Men inte utrota den via hormoslyr eller annat. Du ser, säger han och nickar mot en skogsdunge som vuxit till sig efter branden, här har vi egentligen inte för mycket björk, utan ganska lagom. Genomför du rätt skogsbruk går det bra.
Björkarna i Manjärv kan alltså känna sig rätt lugna. Och även markägarna i Bodträskfors, menar Sören Nilsson:
- De ska ta det lugnt och vara positiva. Det mesta klarar naturen av själv. Man måste hjälpa den ibland, men i måttliga mängder. Det kostar och är kanske inte alltid helt lönsamt.