De flesta i villaområdet ligger och sover när bilen som är utrustad med ett flak, en så kallad pickup, svänger in på gården. Ut ur fordonet kliver män samtidigt som personer ansluter från en bil som redan står parkerad vid vägrenen intill villan.
Almanackan visar 4 september 2021 och en skrämmande natt tar sin början.
Ett påstående om två stulna crossmotorcyklar är upprinnelsen till besöket.
I dag vet vi att en man i 30-årsåldern misshandlas i sitt hem av gärningsmän med knytnävsslag och en hammare.
Offret, som endast är klädd i kalsonger och t-shirt, rövas därefter bort. Då har hans händer fjättrats med buntband bakom ryggen och en huva har dragits över hans ansikte.
Han kastas därefter upp på ett flak och körs till en plats i skogen. Där fortsätter misshandeln.
Tänder slås ut och käkbenet skadas, vid sidan av blodvite och blånader.
Det här sker inte på Sicilien eller i Colombia.
Det här sker i Malmberget.
Den exakta sanningen kommer aldrig att presenteras och vid rättegången får Gällivare tingsrätt ta del av olika versioner av händelseförloppet.
Inför förhandlingen i hovrätten, efter att domarna (läs faktaruta) har överklagats, tar vi kontakt med offrets pappa som i en lång intervju berättar om tiden efter dådet.
Ett drygt år som han beskriver som ett helvete.
Den jobbigaste delen har varit sonens psykiska mående, förklarar han.
– Det har inte varit något roligt år, säger pappan som av hänsyn till sonen och anhöriga vill vara anonym.
Vi har valt att kalla honom Ingvar.
– Det senaste halvåret har han inte velat vara hemma hos mig, utan han har varit hos sin mor. Han har nästan bara kommit förbi för att hämta kläder. Han har absolut inte stannat hemma, ensam.
Vid sidan av det mentala har den fysiska biten tagit stor kraft, med otaliga tandläkarbesök och kostnader i spåren av dem.
Vardagen är också förändrad.
– Jag låser alltid dörrarna, även när jag är hemma, säger Ingvar som tidigare kunde lämna ytterdörren olåst när han åkte i väg till matvarubutiken.
– I dag låser vi alla dörrar. Förrådet. Vedboden. Vi låser allt.
Och knackar det på dörren, då väcks oron i kroppen.
Ingenting är sig likt längre.
– Förut gick man bara och öppnade, eller om den var olåst, då ropade man bara "kom in". Det gör man inte i dag.
Värdefulla ögonblick med sonen finns inte längre. Han vill i dag inte röra sig ute bland folk, förklarar Ingvar.
Nu hoppas han att hovrätten gör en annan bedömning av bevisningen. Han tycker att domen från tingsrätten är alldeles för mild.
I utslaget pekar domstolen bland annat på den gränsdragning som finns i lagstiftningen, om vad som är att anse som medverkan i ett brott.
– Jag vill inte ha ett samhälle med civila rättsskipare, men samhället legaliserar det beteendet med domen. Det är bedrövligt och man får det man förtjänar. Jag vill ha ett samhälle där människor behandlas lika, säger Ingvar som valde att kontakta polisen när sonen ville stryka ett streck över händelsen.
På frågan om han har förståelse för att gärningsmännen riktar misstankarna mot sonen på grund av hans umgänge, säger Ingvar:
– Det behöver inte vara något fel på de som han har umgåtts med, det kan vara bra människor ändå. Man ska inte döma någon i förväg. Men de här personerna hade redan inställningen vad som skulle göras och hur det skulle göras. Det skulle skipas rättvisa.
Fotnot. Artikeln har uppdaterat efter inledande publicering på grund av ett missförstånd och en felaktighet i texten.