Ove Haarala minns dagen när Malmberget anslöt till strejken. Han jobbade som serviceman på lastningen och berättar att det var alldeles tyst när han kom in på verkstaden. Någon dag tidigare hade arbetare i Leväniemigruvan kommit till jobbet, bytt om till arbetskläder men suttit kvar i omklädningsrummet.
– Jag frågade om vi också skulle strejka och fick ett jajamän till svar. I Svappavaara ville de helt naturligt ha samma lön som de fick i Kiruna för samma jobb. De tvingades starta en egen avdelning där ingen ville sitta i styrelsen när de egentligen ville tillhöra Gruv 12:an och känna trygghet i det, att det blev strejk är inget konstigt, säger Ove Haarala.
Även i Malmberget hade missnöjet mot arbetsgivaren växt. Ove Haarala vittnar om en tid med dålig arbetsmiljö, provokationer och tidsstudier.
– De klockade mig och arbetskamraterna på lastningen, de gick över huvudet på både 4:an och 12:an i förhandlingar och skickade på oss ombudsmän som vi inte själva fick vara med att välja, säger han.
I Kiruna hade de redan utsett vilka som skulle ingå i strejkkommittén. När turen kom till Malmberget trodde Ove Haarala att han skulle på ett vanligt informationsmöte. Plötsligt hörde han arbetskamraterna på Sporthallens läktare ropa hans namn och ville att han skulle ner på golvet.
– Jag förstod först inte att det var nomineringar det rörde sig om, men de skrek som tusan och skulle nästan kasta ner mig dit. Tydligen så ville de att jag skulle föra deras talan och det är utan tvekan den finaste nominering jag har fått i livet, säger han.
I kommittén ingick 27 personer, varav nio från Malmberget. Det har talats om att inre splittringar och politiska meningsskiljaktigheter orsakade utdragna förhandlingar. Ove Haarala minns istället en grupp som under strejken kom väldigt nära varandra.
– Vi bodde med varandra på hotell i Kiruna, två och två i samma rum. Vi umgicks och spelade schack på kvällarna. Det var väldigt högt till tak men jag upplevde aldrig att det handlade om någon partipolitik, säger han.
Den 1 februari 1970 bestämde kommittén med 13 mot 12 röster för att återgå till arbetet trots att Ove Haarala och en majoritet av arbetsstyrkan förespråkat fortsatt strejk.
– Man får alltid acceptera att man kommer till ett beslut även om man inte tycker om beslutet, men det stod och vägde. Hade jag känt att än fler stod bakom mig, då hade jag aldrig gett mig, säger han.