Krönika: Jonka, jag och mumien

Jag hade stämt träff med min kompis Jonny, även kallad Jonka av oss grabbar, uppe vid garagen på Furuvägen. Det kändes som om något stort var på gång. Var det verkligen sant? Vi visste inte ännu.
Leende började vi promenaden mot centrala Malmberget från bostadsområdet Kilen där vi bodde. Det var sent i april och luften kändes rå och kall. Vi gick som vanligt ner efter kyrkostigen som började på krönet till Stenbacken där missionskyrkan låg, för att fortsätta förbi hyreshusområdet med det underliga namnet Marocko, med tiotalet trevåningshus, alla målade i olika färger. Nere vid kyrkan blev stämningen tryckt. Jag och Jonka visste att passagen ner på Kaptensvägen var att kliva över en gräns. Nu var vi på laglöst land och allt kunde hända. Vi stannade upp och sneglade upp mot krönet några hundra meter högre upp efter gatan. Efter år av stridigheter mellan Kilenligan och Kaptensligan var relationen milt sagt infekterad.
Vid biografen Roxy steg pulsen igen. Det var nu vi skulle få svaret: gratisbio, eller inte.

Tidigare på dagen hade vi fått höra av de tuffa grabbarna i tvåan att biografföreståndaren alltid glömde att stänga dörren till salongen. Det innebar att man kunde se filmerna genom ett fönster som låg mot Hertiggatan. När vi kom över nyheten under den tidiga tiominutersrasten på Kaptensskolan, tvekade jag och Jonka. Det lät helt enkelt för bra för att vara sant. Värsta skräckfilmerna - utan att betala. Den här kvällen visades Mumiens återkomst. En ruggig historia tydligen.
Men en dryg halvtimme senare log jag och Jonka saligt mot varann. Filmen hade börjat och fortfarande var glipan in till salongen tre-fyra decimeter. Med näsorna tryckta mot rutan missade vi inte en enda sekund av hemskheterna på duken. Vi fick också se huvudpersonen själv, mumien, innan den enligt ryktet livsfarlige biografföreståndaren upptäckte oss. Han rusade fram mot fönsterrutan som en retad tjur, samtidigt som han levererade några väl valda svordomar.
Dörren stängdes sedan med en smäll.
När jag och Jonka med darriga ben började gå hemåt, var det med en behaglig känsla i kroppen. Solen gick ner över krönet uppe på Kaptensvägen. Strålarna blixtrade i fönsterrutorna på den långa hyreshuslängan som sträckte sig som en orm mot centrala samhället - och vi hade sett mumien återvända. Gratis. Den dryga kilometern långa promenaden hem kändes riktigt behaglig.

Det här är en av mina berättelser från uppväxten i Malmberget. Året var 1971 och skräckfilmerna stod som spön i backen.
Men jag är inte ensam med dessa historier.
Alla som har växt upp i Malmberget och som har varit med lite längre, bevarar dessa minnen ömt. Vi är stolta Malmbergsbor men vi får leva med vår sorg. Snart har vi inget mer att visa.
För att Kaptensmalmen skulle kunna brytas var gruvbolaget tvunget att forsla bort jordmassorna som låg ovanpå.
Och malmen måste brytas för att samhället ska leva vidare. Samtidigt så överlever inte samhället på grund av att malmen bryts. Det handlar om en ekvation som inte går att få ihop och kvar blir vi Malmbergsbor med sorgen.
De som är födda i Malmberget och är i min ålder eller äldre förstår. Ett staket stoppar oss från historien. För mig har två skolor, badhuset, ett hyreshus, min första tandläkarmottagning, ett par biografer, Berglunds livs där jag snodde de första kolaklubborna, Stenbacken där vi tolkade efter bussarna, garageplan där hockeydrabbningarna mellan Kapten och Kilen avgjordes, bandyplanen där jag på darriga ben tog mina första skridskoskär, plus mycket, mycket mer, ätits upp av ett gruvhål.

I våras insåg jag att de som inte är från Malmberget har svårt att förstå. När jag försökte förklara för en kollega sa han: "Är det verkligen så speciellt. Inte är allting kvar där jag kommer från heller".
Så är det säkert.
Men samtidigt är jag tveksam till om det finns så många andra ställen där du rent fysiskt inte kan gå på marken där dina historier har sitt ursprung. Möjligen då i Tjernobyl.
Till och med människorna från den tyska storstaden Dresden kan fysiskt visa upp deras historia, trots att de allierade bombade staden sönder och samman i slutskedet av andra världskriget.
I Malmberget går det inte. l