Videon är inte längre tillgänglig
Varma vindar har dragit in över Malmfälten efter årets första köldknäpp. En röd gammal Volvo sladdar omkring i centrum, varv efter varv.
Det är ett par veckor kvar till jul och ödsligheten i Malmberget är nästan fysiskt påträngande. I dag är det många år sedan gruvsamhället fick dödsdomen och mindre än 20 år tills det sista lyset släcks.
Startskottet
Allting börjar i slutet av 1800-talet efter att två kemister i England lyckats lösa gåtan hur man framställer högkvalitativt stål ur fosforrik malm.
Vetskapen om tillgången av malm har funnits sedan 1600-talet men efter den vetenskapliga upptäckten riktas intresset på allvar mot Malmberget och Kiruna.
Tio år senare, 1888, når det första tåget gruvfälten i norr. Det här blir startskottet på en makalös tillväxt där befolkning på några få år växer från noll till flera tusen. Det är lönerna som får den svenska arbetarklassens blickar att riktas mot Malmberget. Här tjänar en gruvarbetare i mitten av 1890-talet runt 100 kronor i månaden, vilket är tre gånger mer än för ett arbete i gruvorna i Mellansverige.
Befolkningsexplosionen för inte bara gott med sig, bland annat på grund av den enorma bostadsbristen. Gruvarbetarnas familjer tvingas bo i jordkojor och små hus, byggda av virke från dynamit- och fläsklådor vilket innebär en oerhört svår livssituation, framför allt på vintern.
Laglöst land
I detta i princip laglösa samhälle växer lönnkrogar och bordeller fram.
Fram till början av 1960-talet fortsätter befolkningsmängden att växa, om man bortser från några år runt 1930 då världsekonomin är i gungning och under andra världskriget.
Men det ska komma förändringar.
På en konferens i Gällivare 1956 slår experter fast att stora förändringar kan komma att ske i Malmberget. Anledningen är det så kallade Kaptenslagret; en malmkropp som ser ut att klyva gruvsamhället i mitten.
Kompakt kärna
Experternas svarta framtidsvision visar sig stämma och på 1960-talet börjar LKAB lösa in hus närmast öppningen till gropen. Då blomstrar Malmberget med drygt 12.000 invånare (1962). Ett gruvsamhälle som är byggt i en kompakt kärna, till skillnad från övriga samhällen och städer i Norrbotten där byar och mindre förorter räknas in i statistiken.
Jämfört med dagens Luleå måste bostadsområden som centrumhalvön, Östermalm och Bergviken, räknas in för att komma upp i samma siffror (totalt 13.017).
Hög puls
Två år innan de första pessimistiska tonerna har ljudit för första gången över gruvfälten, kliver Harry Brännström av på perrongen i Gällivare.
Han är 23 år gammal och har sökt sig norrut för ett arbete som polis.
Vi skriver den 28 oktober 1954 och hans arbetsplats blir Malmberget där polisstationen vid den tiden ligger efter Kaptensvägen.
Det han slås över är pulsen i gruvsamhället men även bostadsbristen.
De första veckorna tvingas han sova i en av cellerna i polishuset.
– Det var ju primitivt. Nog fick man väl nåt täcke och så men det var väl inte något som man minns som något angenämt, säger Harry Brännström.
Ungkarlsbaracker
Den förre polismannen, som i dag är 82 år, berättar att nästan alla som kommer till Malmberget tvingas bo inneboende hos någon familj, eller hyra ett rum i någon av de så kallade ungkarlsbarackerna.
Avvecklingen av gruvorten blir en realitet för Harry Brännström, som då sedan många år tillbaka bor i grannorten Gällivare, i slutet av 1960-talet.
– Jag flyttade in i nytt hus 1969 och då var det full fart på samhällsomvandlingen. Jag behövde bara gå ut på gatan utanför mitt hus och stoppa en lastbil som kom med jord från Malmberget som jag sedan fyllde upp tomten med.
I dag, drygt 40 år senare, är det mindre än 20 år kvar i timglaset.
0920/26 29 32