I ritkontoret hänger en två meter lång karta över Sverige med en hel mängd olikfärgade knappnålar.
– Varje nål markerar en orgel. Det där är långt ifrån alla som vi byggt, säger Catarina Grönlund som tillhör den fjärde generationen.
I dag fungerar hon som familjeföretagets verkställande direktör och orgelkonstruktör. Hon sköter kundkontakter, upphandlingar samt planerar det övergripande arbetet i verkstäderna.
1903 startade farfarsfar John William ett snickeri i Kåge utanför Skellefteå och ansågs vara något av bygdens mekaniker. Han byggde inte bara möbler utan också harmonium som också brukar kallas tramporgel.
Sonen Olof studerade orgelbyggande i Danmark och flyttade verksamheten till Luleå. Efter hans död tog änkan Rut över samtidigt som hon drev sina tre musikaffärer i Shopping samt i Boden och Älvsbyn.
Under sönerna Jan-Olof och Anders ledning gick familjeföretaget in en expansiv tid, när Luleås stadsdelskyrkor efterfrågade orglar.
1984 klev Catarina Grönlund in i rörelsen. Hon hade då avslutat sina tekniska studier på gymnasiet.
– Det var aldrig något självklart val, men jag har fått företagandet i blodet. Varje sommar var familjens semester förlagd på platser där pappa behövde arbeta. Det kunde vara Narvik, Ockelbo eller på Gotland. Ibland behövdes små barnahänder för att komma åt svårtillgängliga ställen...
Har du någon gång ångrat att du gick in i familjeföretaget?
– Det har jag nog gjort. Ibland kan jag drömma om att ha ett lättare arbete – på ett bibliotek eller i en affär. Att när man lämnar jobbet kommer någon annan och tar över. Det finns enklare jobb som dessutom är bättre betalt.
Orgelns historia sträcker sig förbi Jesu födelse. Den första konstruerades i Alexandria cirka 250 år före Kristus och skapade lufttrycket med hjälp av vatten.
Det skulle dröja nästan 1 500 år innan orglar med luftbälgar av läder köptes in till Europas katedraler.
Från Gammelstad har helmekaniska orglar spridits ut över världen. I Stockholms konserthus står en med 69 stämmor som blev klar 1982.
– En orgel är ingen vanlig uppfinning. Om ett år kommer din mobiltelefon att betraktas som gammal och otidsenlig, men en 20-årig orgel betraktas fortfarande som rätt ny. Efter 100 år är den kulturhistoria, säger Catarina Grönlund.
Tillverkningen sker med samma millimetersprecision som förr, även om moderna orglar kan innehålla elektronik.
Catarina Grönlund liknar tillverkningen vid att skapa ett urverk i jätteformat. Nästan allt är tillverkat för hand i trä eller metall.
– Hantverket görs med samma verktyg som förr. Jag skulle utan problem kunna placera en snickare från 1960-talet eller varför inte från seklets början in i dagens produktion. Även om vi numera har bytt ut mahognyn mot furu och använder inte lack i samma utsträckning.
För den som lever i villfarelsen att orgelbranschen inte är konkurrensutsatt väntar en överraskning.
– Bara i Sverige har vi tolv konkurrenter. I dag är det dessutom billigare att köpa hantverk från exempelvis Rumänien. Därför finns det få företag som kan tillverka alla beståndsdelar som vi.
Det tar ungefär 1,5 år att bygga en större orgel. Den senaste levererades i februari till Lodz i Polen.
Nu har arbetet kommit igång med nästa beställning. En musikhögskola i polska Poznan har beställt en orgel som ska låta som om den vore tillverkad på 1700-talet.
För att klara uppgiften har Grönlunds studerat den tyske orgelbyggaren Heinrich Gottfried Trost (1673-1759), som lär ha varit Johann Sebastian Bachs favorit.
Ordern är värd sex-sju miljoner kronor.
– Vi känner av effekterna av separationen mellan kyrka och stat i Sverige. Våra uppdrag har minskat i takt med att kyrkan får mindre anslag. Förra året fick vi inte en enda förfrågan. Sånt gör en oroad, säger Catarina Grönlund.
Utanför snickeriet hänger ett trasigt stämpelur med plats för 25 kort. I den stora ljusa lokalen trängdes på 1980-talet ett 30-tal finsnickare.
I dag är numerären fyra. Det är svårt att rekrytera verkstadssnickare. I Sverige utbildas numera bara byggnadssnickare.
– Vi behöver personal som klarar historiska restaurationer. För oss handlar det om att få tag i rätt person. Vidareutbildningen kan vi sköta inom företaget, säger Catarina Grönlund.
Mohammed Ali Zare är den mest långväga medarbetaren. Han visar upp bilder i sin mobil från orgeln som nyligen skickades till Lodz. Det råder ingen tvekan om att han är en stolt hantverkare.
– I nio år drev jag ett snickeri i Iran innan jag ville prova på ett nytt liv i Sverige.
Trivs du?
– Jag säger som ni brukar säga häruppe: "Jajamensan."
I lokalens andra ände jobbar Ingemar Hällström, 64, med konstruktionens ömtåliga detaljer. Han har funnits på företaget sedan 1974.
Som konstruktör kan han känna en viss vånda i alla projekt.
– Det är jobbigt att se orgeln när den är klar. Man är lite orolig för vad folk ska tycka. Jag brukar vänta tills det har gått ett år. Vid det laget brukar jag kunna uppskatta hantverket till sitt rätta värde, berättar Ingemar Hellström.
– Det är inte så konstigt. Här har Ingemar lagt ned tusentals timmar i projektet och då kan en liten oskyldig kommentar bli väldigt känslig, tillägger Catarina Grönlund.
Vid svarven arbetar Kristoffer Remöy, 27, tillsammans med Bosse Forslund, 63, med träinslaget till orgelns bälgar. Kristoffer har bara arbetat i snickeriet i ett halvår.
– Jag har levt ett så kringflackande liv att det inte var många som trodde att jag skulle kunna hitta ett yrke som jag trivs med, men det har jag gjort. Framför allt gillar jag precisionsarbetet och att det är varierande arbetsuppgifter.
Det tar minst tre år att bli pipmakare. En del lyckas aldrig.
I fabrikens källare har 54-åriga Carola Aava försökt i 18 månader.
– Jag är i grunden plattläggare, men det här hantverket är i en helt annan liga. Mina första försök att svetsa ihop pipans kropp slutade med att pipmästaren lät smälta ned alltihopa. Det blev inte tillräckligt bra. Det är en utmaning att bygga varje beståndsdel, men jag gillar utmaningar. Det är underbart att arbeta med ett hantverk, där det inte är tillåtet att fuska.
Trots att organisten spelar på tangenter liknar orgeln mer en blåsorkester än ett piano. Med hjälp av olika orgelpipor kan ljud från samtliga blåsinstrument återskapas.
Orgeln till Poznan kommer att ha uppemot 4 000 pipor som alla formats för att ge rätt klangfärg.
I 116 år har familjetraditionen hållits levande i Gammelstad. Nästa generation finns redan på plats. 20-åriga Johanna Grönlund jobbar i verkstaden, medan Fredrik, 25, gör sporadiska inhopp.
– Jag vill förmedla till mina barn att familjeföretaget kan vara en möjlighet, men det fungerar bara om det är något som de själva vill göra. Jag tror att i alla företagarfamiljer försöker man hålla isär jobb och hem, men företaget blir ändå något av en familjemedlem. Mina barn är vana att hjälpa till. Även jag har skickat min lilla dotter in i en orgel under semestern när mammas händer var för stora, säger Catarina Grönlund.
Läs mer: Tiden går men Lule-Bild består, februari 2018
Läs mer: Butiksdöden i Luleå centrum oroar nestor, oktober 2017
Läs mer: 100 år av erfarenhet, april 2017
Läs mer: Taket är inte nått för bröderna Arvidsson, februari 2017