Sjöslaget följde i VM-seglingarnas kölvatten

Det är mycket med båt när det gäller Tomas Lind. Han och hustrun Ingrid har just kommit tillbaka till Luleå efter en segling i den grekiska arkipelagen. De planerar redan för nästa tur. De bor på Båthusgränd, i det enda huset i stan med den adressen. I ett fönster ut mot Skomakargatan står en vacker modell av en segelbåt.

– Första Sjöslaget var 1990.

– Jajamen.

– Nej, det var det väl inte. Jag fick beskedet att det skulle bli trillingar under Sjöslaget. Vi gjorde ett ultraljud. Jag smet iväg till gamla lasarettet i Luleå och då konstaterades att det var trillingar. Vi visste redan att det var tvillingar, men de var alltså tre. Det var lite... omtumlande. Trillingarna föddes en månad efteråt, sju veckor för tidigt.

– Hon var nog ganska obrydd. Det var väl roligt att få syskon, men att trillingarna kom var en stor omställning för alla inblandade. Hon var som barn är. I femårsåldern är man också lite mera utåtriktad och har kompisar och så.

– Vi fick söka särskilt om att få behålla hennes dagisplats, för på den tiden fick man inte ha barnet på dagis när en av föräldrarna var ledig. Vi fick också ansöka om hjälp, hemtjänst. Jag fick komma till socialnämnden och berätta om vår situation. Vi fick hemtjänst med motivering till socialtjänstlagen: "Alla har rätt till ett värdigt liv".

– Vi har en väldigt liten organisation. Kärstin Lundstedt var artistansvarig och så var det några till som var anställda och fick lön. Mats Eklund var en viktig person också. Vi var som en trio.

– Det tog väldigt mycket tid och engagemang.

– Det var det. Det var ett banklån på 500 000 kronor i botten. Kommunen och jag gick in med borgen för det banklånet.

– Nej, det var pengarna för att vi skulle kunna komma igång. Sedan hade vi biljettintäkter och hyresintäkter och intäkter från tivolit och sådant. Vi hade kanske fyra, fem miljoner i omsättning.

– Jag har fått den frågan många gånger. VM-sommaren var fantastisk och det är klart att jag var inspirerad, framför allt av att se så många Luleåbor ute på stan på serveringarna och på aktiviteterna.

– Storsjöyran i Östersund var om man får säga "råkopian" till Sjöslaget, men det var ändå stor skillnad eftersom i Östersund hade man hållit på sedan början av 1960-talet. Konceptet var det samma: ett inhägnat område i centrala stan scener, med tivoli och marknadsstånd och några uteserveringar.

– Jag tog kontakt med kommunen ganska tidigt. Sjöslaget skulle innebära ett ganska omfattande intrång i stan med trafikomläggningar och parkeringsplatser som skulle försvinna.

– Kommunens erfarenheter från VM-seglingarna var guld värda. Kommunen hade en positiv bild av något liknande. Det fanns mer eller mindre färdiga skisser för hur lämpliga avstängningar skulle ske, hur man skulle ersätta busstrafik och flygbussar med mera. Mycket av jobbet var gjort.

– De som var våra stora dragplåster var Kid creole and the coconuts.

– Jag tog tjuren vid hornen och ringde upp EMA Telstar som var de stora artistförmedlarna under den här tiden. Jag begärde att få prata med högste chefen. Jag bemöttes mycket artigt och med intresse, men vi fick inte en enda artist. Vi var alltså hänvisade till mindre artistförmedlare med mindre stjärnfyllda namn vad gällde stora scenen.

– Vi hade förutom stora scenen andra scener; till exempel stadsparken med jazzartister. Lisa Nilsson tillsammans med hennes pappa och andra i den svenska jazzeliten spelade där det första året.

– B B King var inte på Sjöslaget, han var på en separat konsert på Gultzaüudden.

– Ja, det var jag.

– Första Sjöslaget var 1990. Vi hade inte så bra väder, men det kom ändå 20 000, 25 000 besökare. Efter det ringde jag upp EMA Telstar igen och berättade om hur det hade varit. Sedan dess var det fritt fram, då var de intresserade. Vi fick tillgång till i stort sett allt vad EMA Telstar hade att erbjuda. Året efter kom de med Toto som förslag. Det blev en alldeles otrolig upplevelse. Bara den kvällen hade vi runt 30 000 betalande.

– Året efter kom Dylan.

– Kärstin Lundstedt kom in på mitt kontor och stängde dörren efter sig. Hon frågade om vi skulle lägga ett bud på Bob Dylan (!)

– Men sanningen att säga så hade Dylan nog haft en svacka just då. Han är större nu än han var då. Han var inte akuell med någon skiva även om han var ute på sin Never ending tour.

– Vi forskade rätt mycket efter hur vilken form han egentligen var i. Vi var rädda att han skulle vara väldigt sliten, men vi bestämde oss i alla fall för att köra.

– En miljon kronor.

– 200, 250 kronor. Många tyckte att det var dyrt, men vi tyckte att det var billigt, med tanke på alla artister som man fick se och lyssna till.

– Jag kan honom inte på det sättet. Det är den enda konserten som jag har varit på och det är en annan sak när man jobbar: man springer omkring och är orolig för allt...

– Ljudet var väldigt lågt, men det var ingenting som vi styrde över.

– Ja, det var en parkering då. Det var spännande dagar och kvällar. Det var ett riktigt val att ta Dylan till Luleå, han har gjort avtryck i Norrbottens historia.

– Men Toto väckte nästan större intresse... Om det nu hade med festivalpublikens ålder eller annat att göra. Då var det ett fruktansvärt biljettryck.

– De kunde komma väldigt långt ifrån, men de kom nog från "Norrland" mestadels.

– På den tiden fanns det skivbutiker och en butik i Skellefteå hörde av sig och ville sälja biljetter till Toto. Jag skickade ner en bunt, hundra biljetter eller något sådant. "Men det räcker inte", sa han. "Jag har en lista här och det är fler än hundra namn på listan".

– Jag skickar 200 biljetter, sa jag. Men han ringde någon dag senare och sa "Nu har jag slut, jag måste få fler biljetter".

– Det var ändå ungefär 20 000 kronors värde på varje biljettbunt, så jag började fundera på om han lurade mig. Så jag sa, "Då får du nog redovisa inför mig först och sedan kan jag skicka ner mer". Han sålde till slut fler än tusen biljetter.

– Året efter någon gång i februari blev jag kontaktad av Länstrafiken som vill höra sig för om vad vi hade tänkt oss ha för artister i år. Jag trodde att det var någon som försökte lura ut vad vi hade på gång, så jag sa att det är inte klart än. "Men jag ringer för att jag sitter med vår planering inför sommaren".

– Det var så att när bussarna kom till Skellefteå från Umeå , så var hela torget alldeles svart av folk som skulle till Luleå. De hade fått sätta in massor med extrabussar mellan Skellefteå och Luleå. Så det var många Skellefteåbor som kom.

– Om det är sant vet bara de inblandade. Jag var inte tillsammans med Dylan dygnet runt.

– Jag har hört varianter på den historien och jag vill inte förstöra goda historier.

– Han hade med sig en assistent, en kvinna, som hade frågat om det fanns något grönområde i närheten, någon park eller något skogsområde för honom om han ville ladda lite i avskildhet. Jag hade tipsat henne om Gultzaüudden, men varnat för att det fanns en risk att det var förfester och folk i området.

– Vid sextiden på fredagen, när vi hade stängt området för att tömma det inför uppträdandena, mötte jag en liten röd bil i backen vid stadsbiblioteket. Jag gick mitt i gatan för gatan var avstängd, så bilen passerade mig rätt nära. Där låg Dylan i baksätet, nedsjunken och med kapuschong nerdragen över ansiktet och den karakteristiska näsan i profil.

– Det var en skakande syn, faktiskt.

– Nej, jag tänkte snarare på människan. Så påpassad som han är och var.

– Det var en märklig upplevelse för mig.

– Min bild av honom är att han kanske till och med led av scenskräck, ett sorts konstnärligt tvång, en sorts inre konflikt, och hade det väldigt, väldigt jobbigt.

– Om han badade bastu någonstans under torsdagens kväll, det vet jag inte.

– Folk kom springande till vårt kansli och berättade att Dylan setts överallt, på stadspuben och andra ställen. Men han hade tydligen suttit väldigt länge vid sitt hotellfönster och tittat på den ljusa natten.

– Delvis. Jag var inte med i själva seglingsarrangemanget. Däremot tog jag och några till initiativ till att göra ett världsrekord med ankrade båtar i norra hamn. Det blev fantastiskt väl mottaget.

– Jag tror att det var över fyra hundra.

– Jag hade båt när jag träffade min fru Ingrid och jag hade just kommit hem från en segling till Västindien tur och retur 1979-1980. Hon delar mitt båtintresse så vi hade båt tillsammans. Så föddes Liv. Redan då hade vi pratat om att segla till Medelhavet med familjen Hennix. Vi planerade för att färdas långsamt neråt och lämna båten på olika ställen. Liv var ett år och vi kom till Danmark. Sedan kände vi att det var inte riktigt rättvist att segla vid den där tidpunkten med en ettåring. Vi seglade båten till Göteborg och sålde den där.

– Nu är barnen utflugna och vi närmar oss pensionen, så vi bestämde oss för att vi köper en båt och förverkligar drömmen att vara iväg några månader om året, att ha båten som en sommarstuga. Det är en 34 fots katamaran, så det är ganska stort, mycket utrymme.

– Förra sommaren seglade vi den från Rom via Sicillien runt stöveln till Korfu och sedan upp till Kroatien via Albanien och sedan till Grekland och lämnade den på ett ställe som heter Prevesa. Där hämtade vi ut den nu i maj och seglade ytterligare 200 sjömil till ett ställe som heter Kalamata. Efter oliverna. Där har vi nu lämnat den och ska åka tillbaka i augusti och ska fortsätta ner till Kreta och upp igen till det grekiska fastlandet för att sedan lämna den där.

– Det är inte bara vi som gör så här. Det är många, inte bara svenskar.

– Vi seglar båten på två. Men barnen kommer ner och seglar med oss. Det samma gör vänner och bekanta och släktingar och sådant. Så vi har ofta sällskap.

– Jag startade mitt företag Arra 1989 där jag hade all min verksamhet i. Men för två och ett halvt år sedan lade jag ner verksamheten.

– Exakt. Jag tar ut lite pension och vi lever ganska måttligt och har inga skulder

– Vi pratar faktiskt om att sälja huset och flytta till Östersund. Det är en härlig kuststad.

– Ja, det gör jag.

– Det där med att sälja huset är en tanke som vi har dryftat... Sista ordet är inte sagt ännu. Ingrid är från Östersund. Hennes bror och svägerska bor där och vår dotter Liv bor där också med man och två barn. Våra övriga barn bor inte heller kvar i Luleå. Vi hoppas på att vi i framtiden ska kunna vara ett par tre gånger per år nere i båten.

– Vars vi sedan bor mellan perioderna vi är i båten, det är inte så viktigt.

– Nej, västerbottning. Född i Lycksele.

– Jag kom till Luleå 1967.

– Visst har man väl lärt sig saker. Vi visste nog inte vad vi gav oss i kast med när vi gjorde det första gången för det var oerhört jobbigt. Vi var en väldigt liten stab, själva järngänget, och vi hade inte lärt oss allt man ska tänka på i förväg. Det var fyra intensiva dygn och vi sov inte många timmar. På måndag morgon när jag till slut lade mig, så kunde jag inte sova.

– Sedan lärde vi oss mer och mer. Det gjorde att det blev enklare och enklare.

– Det är de stora namnen på stora scenen som fick all uppmärksamhet, men vi hade ett högkvalitativt program på alla scener. I stadsparken hade vi ett fantastiskt program. Kärstin Lundstedt var väldigt duktig på allt sorts musik och hon styrde och ställde. Vi hade Peter Mattei, Loa Falkman och Rolf Björling. Vi hade Sissel Kyrkjebö, hela den svenska eliten av artister... Vi hade väldigt hög kvalitet.

– Vi klarade oss fram till sista året. Då fick kommunen gå in med den där borgen som de ställde ut varje år men som de aldrig hade behövt betala innan dess. Det var om jag minns rätt 300 000 kronor.

– Fem. Så det var ur det perspektivet en billig sak för skattebetalarna.

– Och inte Luleåkalaset.

– Nej, absolut inte.

– Jag tycker alla jämförelser är orättvisa. Artistmässigt spelade vi inte i samma liga och resursmässigt gjorde vi det inte heller. Vi hade bråkdelen av de resurserna.