Simon: "För mig handlar det bara om att överleva"

Han vill inte leva, säger han. Han vill dö. Upprepade gånger försöker han att ta sitt liv. Egentligen är allt bara ett rop på hjälp som är svår att nå.

20 juni 2019 05:00

Kvällen den 24 april tar polisen upp jakten på en bil som kör i alldeles för hög hastighet mellan Boden och Luleå. Jakten får ett dramatiskt slut i höjd med rostbollen då mannen som sitter bakom ratten hotar polisen med kniv. Det hela slutar med att polisen pepparsprejar och skjuter honom med elpistol.

– Så jag dog ändå inte, konstaterar mannen som är i 30-årsåldern.

Vi sitter på ett kafé i centrala Luleå. Dagen innan har mannen, vi kan kalla honom Simon, påbörjat Subutexprogrammet, en läkemedelsassisterad behandling vid opiatberoende. Det här är hans berättelse, hans ord, om ett liv han säger att han snart inte orkar med.

Hela tiden är det benen, vaderna, som plågar honom. Han beskriver hur det kryper och kliar i dem och gör ont. Om han inte rör fötterna eller spänner vaderna konstant ökar smärtan. Av en neurolog har han fått en diagnos, restless legs eller Willis-Ekboms sjukdom som den numera heter.

– Ingen tar sjukdomen på allvar utan säger att det är något som nästan alla har och att det går över.

Simons smärtor börjar redan när han är barn, läkarna säger att han drabbats av växtvärk.

– Jag minns när jag är fem till sex år, hur jag skallar mig själv så att jag svimmar för att kunna sova på natten.

Första gången Simon försöker ta sitt liv är han i tolvårsåldern. Han berättar att han skär sig själv och polisen blir inblandad. Än i dag skär han sig när han mår som sämst .

– Det utsöndrar endorfiner i kroppen, det minskar smärtan fysiskt i benen. När jag skär mig kan jag sova.

Hans armar och vader är fulla av ärr. Simon rullar upp byxbenet och visar sin vad som mera ser ut som en stor klump.

– Folk tycker den är konstigt. Men jag ligger och spänner vaderna hela nätterna, därför ser jag ut så här.

Simon beskriver vidare att när smärtan är som värst kan han inte sova, ibland har han inte sovit på en vecka.

– Efter ett par dygn gör sömnlösheten nästan lika ont som smärtan i mina ben.

Ungdomsåren är kaotiska, han dricker alkohol och provar droger. Alkoholen gör smärtan i benen värre så ibland dricker han sådana mängder att det svartnar. Det är dessutom lättare att skära sig då han druckit.

– Jag frågade en psykiatriker om det inte finns på burk, det jag känner då jag skär mig. Det finns det sade han, men det är för farligt för mig, än mer farligt då jag dricker.

Läkaren syftar på opiater, tramadol. Vid den tidpunkten är läkemedlet ännu inte narkotikaklassat och Simon beställer det från ett apotek i England.

– Där börjar min självmedicinering. Det är så skönt att bara kunna ligga i sängen, tabletterna gör att jag kan sova.

Simon utbildar sig till dykare i Norge och börjar jobba på en fiskodling. Han tjänar pengar och har råd att köpa tramadol.

– När jag har ont blir jag inte påverkad, utan det tar bara bort smärtan. I början tar jag tramadol trots att jag inte har ont bara för att det är skönt, men jag märkte väldigt fort att det inte hjälpte sen när jag verkligen har ont. Dessutom är det jobbigt att sluta när jag inte har råd att köpa tabletterna.

2007 blir tramadol narkotikaklassat och läkarna vägrar skriva ut läkemedlet på recept åt Simon.

Simon jobbar vidare som dykare runt om på olika företag i Norge och Sverige. Ibland får han ändå tramadol utskrivet av läkare men oftast inte och han tvingas hittat nya vägar att köpa preparat som ger honom smärtlindring - morfin, oxycontin eller heroin.

– Heroin har sämst verkningskurva. Men det är mycket billigare och ibland det enda som finns att köpa. Oxycontin kostar fyra gånger mer på svarta marknaden, det är därför väldigt många hamnar i ett heroinmissbruk.

Men som alltid blir det problem när droger är inblandade. Relationer kraschar, han har ingenstans att bo. Han försöker ännu en gång ta sitt liv genom att överdosera oxycontin som han får utskrivet av en läkare.

– Men jag messar brorsan som ringer polisen. De kör mig till psykiatrin på Sunderbyn och jag blir inskriven över natten. På morgonen skriver de ut mig igen, de säger att jag inte har psykiska problem.

Samma dag tar han en överdos igen, ännu en gång kör polisen honom till avdelning 32 på Sunderby sjukhus.

– De säger igen att jag inte har någon psykisk sjukdom. Jag blir utskriven och tar ännu en överdos.

För tredje dagen i rad kör polisen honom till 32:an. När Simon inser att samma procedur som nätterna före väntar blir han rasande och han blir placerad på rättspsykiatrin i Öjebyn i en vecka.

– Men inte heller där får jag den hjälp jag vill ha. De säger att jag inte har några psykiska problem och skickar mig till hälsocentralen.

På hälsocentralen blir det tumult och polisen kommer. En läkare skriver ett intyg om tvångsvård på psykiatrin på Sunderby sjukhus. Väl där ogiltigförklaras intyget av en annan läkare och polisen kör hem honom.

Simon är nu desperat. Han ringer runt till olika vårdinstanser och till polisen men ingenstans får han hjälp. Ännu en gång bestämmer sig för att ta sitt liv och han kör bil i hög hastighet mellan Luleå och Boden. Det är också nu polisen stoppar honom och skjuter med sin elpistol.

Simon måste dagligen åka till Sunderby sjukhus för att få Subutex. Preparatet hjälper honom mot smärtan i benen men inte när den får sina toppar.

– Då behöver jag oxycontin men överallt får jag nej av vården då jag ses som en missbrukare för att jag självmedicinerat. För mig handlar det bara om att överleva.

I morgon: Överläkaren: "Det har varit en oerhörd minskning av vårdplatser de senaste decennierna"

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ingela Rasimus