Orosmomentet i planen var den fyraåriga dottern.
Agnes var då, liksom nu, en person som sökte kontakt med alla som kom i hennes väg. Det kunde vara riskabelt att säga som det var åt en så livlig en, resonerade mamma och pappa.
– När mamma satt och sydde ryggsäckar fick jag känslan av att det var något på gång. Jag tror också att barn märker när det är något särskilt, och det är nog därför jag minns just det här, berättar Agnes Szögi.
Sedan många år bor hon i Norrbotten, här är hon känd som journalist och som en av socialdemokraternas röster i länet.
Sina tidigare landsmäns framtid, den är hon inte optimistisk inför. Ungern, nu känt som avstickare i flyktingfrågan och EU-familjen, rör sig inte i rätt riktning.
– De hittar inte demokratins grunder utan lever kvar med rasism, säger Agnes Szögi.
Hon funderar också på hur det blivit om den där resan för 60 år sedan inte kunnat fullföljas.
– Vad hade hänt om jag inte flytt? Vad hade jag varit, vilka värderingar hade jag haft?
Tankarna kom för ett antal år sedan ut som bok, "Är vi fria nu?" Den innehåller fristående berättelser om hur ungrarna över tid – från kriget, över revolten och till murens fall – drömt om frihet men blivit fast i sin egen historia.
Men innan vi går in på flykten så ramar Agnes Szögi in det Ungern hon lämnade. Det har inte varit en sammanhållen nation över tid.
– Ungern är ju så speciellt. Här har det alltid rört på sig, alla ockupationsmakter har alltid vandrat rakt igenom. En del av sånt vi förknippar med Ungern har andra kommit med, de välkända varma baden kom via turkarna. Det har funnits ett Stor-Ungern där delar av Österrike, Jugoslavien och Rumänien ingick och det här är något som nationalister nu drömmer om, säger Agnes Szögi.
Familjen Szögi bodde i Budapest, staden som är kluven av floden Donau. Mamma Magda, pappa Sandor och dottern levde i gamla judiska kvarter på Pest-sidan.
– De var övertygade om frihetsvärdena, säger Agnes om föräldrarna.
Mamman var sekreterare och under Ungernrevolten jobbade hon i radiohuset i Budapest. Pappan var läkare. Agnes berättar om trygghetsminnen, som hon kallar dem.
– Jag minns att det såldes rostade kastanjer i stan på hösten. Och en sångbok som fanns hos mormor och morfar. Jag var ofta hos dem. Det var lite trafik i stan, man behövde tillstånd för att få köpa bil och morfar hade på något sätt lyckats få ett tillstånd.
Familjen genomförde flykten med början i december 1956. En revolt hade inletts det året och dessutom fått ny kraft på hösten. Sovjetmakten ingrep och Ungernrevolten kom att krossas.
En grogrund till att familjen Szögi ville därifrån finns dock att hämta längre tillbaka i tiden. Pappa Sandor var jude, tillsammans med sin mamma hade han suttit i koncentrationslägret och gettot Theresienstadt, i dåvarande Tjeckoslovakien.
Han hade farit illa av detta, berättar dottern, och han bar på minnet av Ungerns sätt att spela med i Nazi-Tysklands jakt på judar.
Föräldrarna hade redan i ett tidigare skede haft planer på att ta sig ur landet men Agnes mormor och morfar protesterade, berättar Agnes.
Tankarna fick förnyad kraft i och med att revolten gått in i ny fas och därmed är vi inne på tillfället då Agnes mamma sydde ryggsäckar. Agnes frågade vad som skulle hända men tyckte sig få konstiga svar.
Så bar det iväg mot de där släktingarna som skulle bo vid gränsen.
– Vi lämnade huset. Jag vände mig om och tittade på ytterdörren till lägenheten. Dörren satt inte som den skulle, funderade jag. Jag hade en vag känsla av att det hände något avgörande. Något ödesdigert. Vi åkte tåg, och här kom alltså det kritiska i mina föräldrars plan, för jag sprang runt och pratade med folk. Sedan släpptes vi av vid gränsen mot Kroatien och togs emot av en vakt som var beredd på vad som gällde. Vi tog oss in i Kroatien och där var de schyssta, de hjälpte till och tog emot de som ville lämna Ungern. Vi hamnade i ett koncentrationsläger som använts under andra världskriget. Mamma och pappa har sagt att det var vedervärdigt där, och jag fick sprutor varje dag för att jag höll på att få näringsbrist. Det här minns jag inte. Jag minns däremot att jag fick choklad med vispgrädde då jag fyllde fem.
Det kom bussar från Röda korset till platsen.
– Det hade körts många sådana. Mina föräldrar hade bestämt att vi skulle till Kanada eller Australien men förstod att det här kunde vara de sista bussarna. Det kom en buss som skulle till Sverige och de frågade om det fanns någon ingenjör eller läkare bland oss.
De valde alltså ut?
– Självklart inser jag att de gjorde något medvetet, och de tänkte nog att man kunde få in arbetskraft. Jag menar att det här var rimligt, Sverige hade tagit emot många flyktingar och nu skulle de sluta att köra. Sverige hade dessutom tagit emot flyktingar från andra länder, inte minst från Finland, säger Agnes Szögi.
Familjen hamnade i ett barackläger i Bjuv och bodde några år i Malmö. Pappan jobbade på sjukhus, mamman i chokladfabrik.
– Jag minns att jag blev förtvivlad när pappa skulle på jobbet, han lämnade ju mig, så såg jag det. Jag gjorde en språktest och förstod ingenting och kanske är det därför jag inte minns något av första året i skolan.
Senare bodde familjen i Borås några år. Därefter Vänersborg. Agnes fick två syskon. Som utflugen bodde och jobbade hon på många orter i landet och hamnade efterhand i norra Sverige. Sedan många år bor hon i Piteåbygden med partnern och yrkeskollegan Ivar Johansson. De har tre barn.
Agnes mamma Magda fick ett långt liv. Pappan Sandor dog i en ålder av 45 år, det han varit med om i livet hade tagit hårt på honom, menar dottern.