13 november hölls ett seminarium av Siv Ögren, sekreterare på Osteoprorosförbundet, samt forskarna Birgitta Lindberg och Carina Nilsson på LTU, som berättade om hur det är att leva med den dolda sjukdomen osteoporos, också kallad benskörhet.
Carina Nilsson och Birgitta Lindberg presenterade en studie gjord tillsammans med Päivi Juuso och Malin Olsson. Elva kvinnor har intervjuats om hur de upplevt sin sjukdom. Att det bara är kvinnor som har intervjuats har sin förklaring.
– Ett skäl till det är att det är en väldigt vanlig sjukdom bland kvinnor. Den kallas också en av de vanligaste folksjukdomarna i västvärlden, säger Carina Nilsson på seminariet som hölls i Vetenskapens hus.
Studien visar att kvinnorna motarbetar sjukdomen och inte låter den dominera livet.
– Det innebar att man hade sjukdomen med sig. Den finns där men den får inte ta över livet. Utan det var viktigt att man hade med sig annat i livet. Kvinnorna i studien känner sina begränsningar och smärtor men det var viktigt att vara aktiv och samtidigt ha balans, säger Birgitta Lindberg.
Kvinnorna var också rädda för att skada sig och det skapade en begränsning. Exempelvis tog Lindberg upp halkan som råder vid den här årstiden.
– Tänkte väldigt mycket på det den här morgonen. Att det här en dag där många som har osteoporos blir begränsade och att många upptäcker det i dag och ramlar och upptäcker en fraktur, säger Birgitta Lindberg inför publiken.
Ett annat resultat som togs upp var att skydda sin självständighet men samtidigt behöva stöd.
– En överbeskyddande attityd och ett ältande från andra upplevde de som irriterade och påverkade deras självständighet och integritet på ett negativt sätt, säger Carina Nilsson.
Ett annat resultat som också togs upp var att kvinnorna i studien strävade efter att må bra och inse hur ens liv blivit.
Forskarnas slutsatser är att kvinnorna hade behov att ha stöd men även klara sig själv, hitta nya sätt att uppleva en mening i sitt liv och tro på sig själv och sina förmågor. Det var också avgörande med en kontinuitet i vårdmöten om sjukdomen.
– Kontinuitet med vårdmöten saknades och det var väldigt påtagligt. Det är något som man bör tänka på i vården att förbättra och att få stöd att lära sig leva med sjukdomen tidigare. Det behövs erbjudas tidigare och inte senare, säger Carina Nilsson.
