”Numera är vi inne i ekorrhjulet”

Pierre Bernhardsson, Pierre Johansson och Conny Öhman. Tre herrar i den gyllene medelåldern. För 30 år sedan var de unga ”slynglar”, 13, 14, 15, 16 år. De hade fått ett uppdrag.

15 oktober 2017 13:47

Tillsammans med Dennis Eriksson, Patrick Sundqvist och Pär Schröder skulle de måla graffiti på väggarna till innergården till allaktivitetshuset, numera Folkets hus Ripan.

Nu är de tillbaka på ”brottsplatsen”. Fast något brott handlade det inte om. Graffiti förknippas ofta felaktigt med klotter, men de sex killarna var ombedda att måla. Utrymmet var, vad som i graffitisammanhang kallas, ”lagligt”.

– Pierre Bernardsson och Conny Öhman var från ”Björx” och hade fått kontakt med någon, berättar Pierre Johansson. Vi kände inte Pierre och Conny, men de hade fått nys om oss andra.

Målningarna på väggarna vid Ripan anses numera vara en av Sveriges äldsta bevarade graffitimålningar av det stora formatet.

De första målningarna med modern graffiti på järnvägsvagnar, väggar, under broar och på allmän plats dök upp i Philadelphia och New York i början av 1970-talet. (Annars har det ju klottrats i århundraden, ta bara som exempel vikingen i Konstantinopel som skrev sitt namn i moskén Haga Sofia och utskärningarna på läktaren i Nederluleå kyrka.) Som inför alla nya konstmönster, förfasade sig många medan andra älskade graffitin från allra första början.

För Luleåkillarnas del blev början filmen Style wars, som på svenska hette Konst på stickspår när den visades i tv 1984. Patrik Sundqvist hade en videobandspelare och bandade filmen. Sedan såg grabbarna den om och om igen.

I dag är det många städer som diskuterar om inte deras graffiti är de första i Sverige. Luleå hade i alla fall några av de första. Målningarna vid Ripan gjordes under vårvintern 1987. Under sommaren målade gänget tre gångtunnlar på Hertsön med parkförvaltningens goda minne.

– I en av dem finns graffitin kvar fortfarande. Den i närheten av idrottsplatsen på Hertsön, säger Dennis Eriksson.

Målandet började vid uppfarten från mot innergården. Sedan fortsatte målarna med den stora väggen mitt emot ingången. Än i dag finns målningarna kvar. På den stora väggen är de något flagnade och mycket solblekta, visserligen, men ändå kvar. Till målarnas egen förvåning.

– Man visste inte så mycket, säger Pierre Bernhardsson, Pierre Johansson och Conny Öhman.

De berättar att de målade direkt på betongen, något man inte gör idag. En målning som ska hålla länge, ska förberedas. Underlaget ska rollas med grundfärg innan man målar på den. Dagens målare bär också andningsmasker för att skydda sig mot bland annat damm.

– Inte tänkte man på sådant då, säger herrarna som dessutom tycker att dagens målare har en del förmåner som de inte hade.

– Tänka bara på olika munstycken till sprayburkarna. Vi fick själva ”elda ihop” och forma till munstyckena.

– Idag finns det färger som inte rinner och en burk kostar nästan ingenting, förr i tiden gick hela veckopengen åt, konstaterar Pierre Bernhardsson.

Det där med kostnaderna var inget problem när grabbarna skulle måla Ripans innergård.

– Vi gick till Obs interiör som låg i närheten, fyllde en kundvagn med färgburkar och drog den tillbaka.

Räkningen skickades till beställarna. De färgburkar som det blev kvar färg i eller som blev över, tog målarna själva hand om. (Det var inte alla målningarna i Luleå som var ”lagliga”.)

Det fanns en bok, graffitimålarnas ”bibel”, på biblioteket i Luleå. Den fanns i alla fall en kort tid.

– Sedan försvann den plötsligt, säger Conny Öhman och ser misstänksamt – fast med glimten i ögat – på kamraterna.

Det visar sig att boken senare upphittades i en privat bokhylla, prydligt märkt och stämplad med ”Luleå stadsbibliotek”. Lånetiden hade för länge sedan gått ut.

Vem som lånade/stal boken från biblioteket, förtäljer inte historien.

Graffitimålarna fick också medverka i en film om Luleåungdomar, Nattkrök. Den finns att se på Youtube.

Grabbarna har nu blivit herrar med delvis grånat hår.

– Vi är inne i ekorrhjulet. Vi är pappor, knegare, och betalar skatt, konstaterar de

Men målandet fortsätter, i alla fall för några av dem. Dennis Eriksson är illustratör och tecknare, Pierre Johansson åtar sig målaruppdrag och Conny Öhman taturerar. Han förklarar att han inte målat på väggar sedan den tiden. Tatuerandet ger utlopp för hans lust att måla.

Dennis Eriksson och Pierre Johansson reser ut i Europa då och då för att måla tillsammans med några Umeåbor.

– Då går man på restaurang, åter gott och sedan målar man. Det finns massor med lagliga väggar runt om i Europa, kanske speciellt i Spanien, säger Dennis Eriksson.

– Att måla graffiti är ungefär som att cykla. Tekniken finns kvar. Så länge lusten finns kvar, kommer jag att ställa mig vid en vägg och måla då och då, säger Pierre Johansson.

Vad gäller målningarna på innergården är lite förvånade över att ingen annan graffitikonstnär tagit sig för med att måla över dem.

– När de målades var det väldigt många ungdomar som rörde sig här. Det är möjligt att det var därför de fick vara kvar, alla såg dem och alla visste att det var vi som hade målat dem, säger Pierre Bernhardsson.

Fakta/Allaktivitetshuset

Allaktivitetshuset, det som sedan blev Folkets hus/Ripan, byggdes 1907 som spannmålsmagasin för grosshandlare N O Lundströms kolonialvaruföretag, därav namnen Nolco-huset.

Hermelinskolans elevkår uppvaktade, genom ordföranden Kjell Sundvall, fritidsnämndens ordförande Gustaf Sundström om behovet av ett allaktivitetshus i Luleå. Kommunen köpte huset 1977 och nyåret 1978/1979 öppnade allaktivitetshuset. ABF, Unga örnar och SSU blev huvudmän för verksamheten. På husets fem våningar fanns lokaler för musik, teater, foto, batik, en vävstuga, film, snickeri och restaurang.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Marianne Westin

Ämnen du kan följa