Arkitekturkritikern Mark Isitt var inte nådig vid sitt besök i Luleå, skildrat i P1-programmet "Stadsinspektionen". Stadens arkitektur beskrevs i sågande ordalag som "sovjetisk", särskilt alla byggnader i "hudfärgad" Plannjaplåt.
– Ibland fick de turkosa fönsterkarmar. Som att måla ögonskugga på en gris, sa Mark Isitt.
Jokkmokks stadsarkitekt Annie Arnqvist gav sin förklaring.
– Många makthavare i Luleå är fostrade att tänka ingenjörsmässigt. De förstår inte betydelsen av att gestalta en stad, ser arkitekter som problemskapare i stället för problemlösare.
Noterbart är att Luleås nuvarande arkitektoniska utseende formades med en stadsarkitekt i stadshuset (se faktaruta).
Under de senaste årens byggboom, sedan Henrik Sjöberg lämnade posten 2015, har ändå alltfler röster höjts för att kommunen åter borde införa funktionen.
– Att inte ersätta Henrik Sjöberg var inget politiskt beslut utan togs på tjänstemannanivå. När jag lyfte frågan med Lenita Ericson och Niklas Nordström, då visste de inte ens om det, säger Annie Arnqvist till Norrbottens Media.
Att Luleå, till skillnad från exempelvis Jokkmokk, saknar stadsarkitekt har hon svårt att förstå.
– Det övergripande ansvaret saknas helt. Det är som att en kirurgavdelning skulle vara utan överläkare.
Kommunen har förvisso landskapsarkitekter liksom plan- och bygglovsarkitekter men det räcker inte, menar Arnqvist.
– Man måste ha en stadsarkitekt med eget mandat i strategi- och policyarbetena. Frågan kring arkitektonisk gestaltning uteblir i sammanhang där de stora besluten tas.
Resultatet?
– Luleå fortsätter vara en stad utan ambition vad gäller gestaltning. Varför är alla nya hus tråkigt grå? Det räcker inte med att Åhlénshuset lyfts av en regnbåge, till exempel. Att Luleå inte har haft centrumplan tidigare är en katastrof. Med en stadsarkitekt hade det funnits riktlinjer för en god bostadsmiljö i centrum, i stället för att byggandet bara ska ge avkastning åt enskilda företag.
Men, menar Annie Arnqvist, det räcker inte med en stadsarkitekt om auktoriteten saknas gentemot politikerna, näringslivet och byggherrarna.
– Förtroendekapitalet är oerhört viktigt. En del av problemet i Luleå även tidigare, när stadsarkitekt fanns.
Ditt råd till kommunledningen?
– Skaffa en stadsarkitekt. Det kan finnas kompetens "in house", internt, men den kan också behöva kompletteras. Om Luleås befolkningsmängd ska öka måste det bli mer liv mellan huset – och då är arkitekturen en nyckelfråga.
Henrik Sjöberg, i dag stadsarkitekt i Karlstad, överraskades själv av att han inte ersattes.
– Luleå hade haft stadsarkitekt under en lång tid, så jag trodde att man såg det som en bra funktion. I städer i förändring finns ett stort behov av kompetens inom arkitektur och stadsbyggnad.
Vad är risken utan stadsarkitekt?
– Exploatörerna får ingen motpart som företräder den goda fysiska miljön. Oklara spelregler och inkonsekventa bedömningar. Svårare att ta ställning för att hur mycket av den befintliga bebyggelsen som ska bevaras, hur stadskärnan ska förändras, hur höga husen får vara med mera, säger Henrik Sjöberg.
Även Charlotta Holm Hildebrand, tillförordnad förbundsdirektör för branschorganisationen Sveriges arkitekter, betonar stadsarkitektens roll. Hon syftar inte minst på plan- och bygglagen som föreskriver att varje kommun måste ha tillgång till arkitekt.
– En demokrati- och konsumentfråga. Politikerna förväntas inte kunna PBL. De är lekmän, medan arkitekten har en lång utbildning inom detta.
Holm Hildebrand menar samtidigt att en stadsarkitekt inte ensam ansvarar för stadens utseende.
– Den byggda miljön är aldrig en persons verk utan ett lagarbete mellan markägare, byggare, arkitekt, konsultgrupper, beslutande politiker, överklagande instanser.
Och även om stadsarkitekten har en rådgivande funktion är det alltid kommunen som är kravställaren.
– Som man frågar får man svar. Har inte kommunen agerat tillräckligt god kravställare, då märks det.
Men kommunerna får allt svårare att rekrytera arkitekter, särskilt i mellanstora städer och i glesbygd.
– Stadsarkitekten har en utsatt roll, eftersom man behandlar stora värden. I mindre städer kan det också bli ett ensamt jobb, man saknar det kollegiala.
Dessutom har landet befunnit sig i en högkonjunktur de senaste åren, med tillväxt och byggboom, och då är det än svårare att rekrytera arkitekter till kommunerna.
– Mycket lättare på den privata sidan. Därför så enormt viktigt att kommunerna också är goda arbetsgivare. Det är så pass stora värden som står på spel. Det som byggs står i minst 100 år. Strukturer, som gator och liknande, ligger kvar ännu längre, säger Charlotta Holm Hildebrand, Sveriges arkitekter.