Koji kan konsten att vika papper

I Kojis värld kan ett litet fyrkantigt papper med några snabba vikningar förvandlas till en fjäril eller en häst. "Om jag kan inspirera ett enda barn är jag nöjd. Origami kan göra en väldigt kreativ."

23 september 2018 08:39

Vid första anblicken ser det ut som en hög med skrynkligt papper, men tittar man lite närmare ser man att de färgglada papprena i gult, rött och blått föreställer en hel hästflock som hamnat huller om buller.

Koji Takehana hämtar ytterligare en bricka med små pappershästar och häller ut det över bordet.

– Ett djur måste man vika ett par hundra gånger innan man vet hur det ska gå till. Det gäller att kunna ge det den tid som krävs, berättar han.

Origami är en del av den japanska kulturen. Konsten att vika ett papper lär ha kommit från Kina på 600-talet.

Fortfarande får varje skolbarn i Japan lära sig tålamodets svåra konst.

– Origamin finns inom mig. Jag brukar vika när jag lyssnar på radio eller ser på TV. Det har jag gjort varje dag under de senaste fem åren. Jag är rätt rastlös och ofta uppskruvad i "kammaren", då hjälper det om jag får koncentrera mig på att skapa något. För mig kan det fungera till och med bättre än en dialog.

Koji Takehana föddes fyra år efter Hiroshimakatastrofen.

Runt 100 000 japaner uppskattas ha dött omedelbart när den 4 000 kg tunga atombomben explodera på 600 meters höjd för att ge maximal effekt.

Under de närmaste åren dog uppskattningsvis lika många personer av sviterna av strålskador.

Koji Takehana är uppväxt i ett jordbruk utanför Fuchu, som ligger mellan städerna Okayama och Hiroshima.

Den spanske gitarristen Andrés Segovia kom att förändra riktningen i hans liv.

– Andrés Segovia orsakade en revolution i min hjärna. Jag kunde inte förstå. Hur kan någon spela gitarr så vackert? Jag ville lära mig. Min familj hade inte råd med en gitarr, men vår granne hade en. Till slut blev han väl trött på mig för en dag kallades jag till grannen som sade: "Koji, du ska få min gitarr."

I 20-årsåldern insåg han att det enda vägen att lära sig att spela klassisk spansk gitarr likt sin förebild innebar en resa till Spanien.

Koji Takehana avbryter berättelsen och plockar ned sin akustiska gitarr som alltid hänger på väggen i hans restaurang.

Med precision söker hans fingrar efter rätt sträng. Muskelminnet hittar rörelser som upprepats under åratal av träning.

Till Sverige kom han under en tid då klassiska musiker som Andrés Segovia kunde dyka upp i bilradion.

Nio år senare, 1989, reste han till Luleå som kom att bli hans hem. Här bildade han familj och fostrade två söner.

Bara två gånger har han återvänt till Japan.

Han säger att hans liv finns i Norrbotten och betonar sin tro på länets möjligheter och framtid.

Trots att pensionsåldern passerades för några år sedan driver han fortfarande ett sushiställe i Örnäsets centrum.

– Det här är min halvhobby. Jag har bara öppet ett par timmar om dagen. Hur länge jag tänker fortsätta? Det vet jag inte. Det beror på vad gubben orkar. Jag har aldrig haft något emot att arbeta.

Under sommaren har han ställt ut sin papperskonst på Norrbottens museum. Hans omsorgsfullt vikta figurer finns fortfarande kvar på bottenvåningen.

När frågan kom var hans första tanke att i japansk ödmjukhet stillsamt tacka nej.

– Men sedan tänkte jag att kanske, kanske kan min origami intressera något barn. Vi vet så lite om oss själva. Människan är det mest kreativa djuret på den här planeten, men det är många som skulle kunna göra så mycket mer om de istället för att ägna sig åt sina mobiler eller tv släppte loss sin fantasi. Jag är övertygad att om barnen skulle ägna några minuter varje dag åt bokstäver eller origami skulle vi kunna se en fantastisk utveckling.

Han visar hur man från ett fyrkantigt pappersblad kan vika fram en sittande hundvalp eller en fjäril. Det går på några sekunder - även när han försöker göra det medvetet långsamt.

Han fnyser åt påståendet att origami bara låter sig göras med ett särskilt japansk papper, washi.

– Det går precis lika bra med vanligt svenskt omslagspapper. Det blir betydligt billigare än att beställa från Japan.

Det finns en känd japansk legend att den som lyckas vika 1 000 papperstranor kan få en valfri önskning att gå i uppfyllelse.

Historien skänkte hopp åt flickan Sadako som var två år när atombomben detonerade i Hiroshima 1945. Hon drabbades av leukemi.

Tolv år gammal började hon tillsammans med sin kompis Chizuko att vika tranor i hopp om att en gång bli frisk.

De hann till trana nummer 644. Hennes klasskamrater vek de återstående 356 tranorna till Sadakos begravning.

Barnens fredsmonument i Hiroshima är bland annat tillgängat Sadako som lyfter en trana i guld mot skyn.

I Koji Takehanas restaurang hänger papperstranor i trådar, som på japanska brukar kallas senbazuru.

– Jag har säkert vikt över 2 000 papperstranor. Några använde jag till gardinen.

Han undviker att svara på frågan om önskningen gick i uppfyllelse.

På disken i restaurangen står en kobra i attackposition. Ormen har vikts fram från ett åtta meter långt papper.

– Det tog en månad. Det kanske låter konstigt, men jag tycker inte att det var så lång tid. Om jag brinner för något så går tiden fort samtidigt som den på något underligt sätt står stilla.

Kan alla lära sig origami?

– Man måste ge det tid och komma ihåg att även om man misslyckas har man lärt sig något. Det är omöjligt att lära sig origami utan att misslyckas. Jag tycker om att man aldrig blir fullärd. Det finns alltid något nytt att lära sig, svarar Koji Takehana.

Han tystnar en stund och verkar fundera på frågan ett varv till.

– Det fina med origami är att ett platt papper är allt du behöver. Om du är kreativ kan du se linjer i pappret. Som barn kan du se att linjerna bildar en pyramid. Om du kan se en pyramid då har du kommit långt. Om du bara ser ett platt papper är origami kanske inget för dig.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Mikael Leijon

Ämnen du kan följa