Videon är inte längre tillgänglig
Det är snart fem år sedan Ingmari Åberg, Luleå, miste sin son Jonas. Jonas blev påkörd på en gata på söder i Stockholm, slungades i backen med ryggen först och sedan bakhuvudet. Något dygn senare förklarade läkaren för Ingmari och för Jonas syster och pappa att Jonas var död.
– Det är den största sorg som drabbat mig, säger Ingmari Åberg.
– Men det blev samtidigt något bra och jag är stolt över att vi tog beslutet att donera Jonas organ.
Det kan vara det största och viktigaste beslutet som du fattar. Att bestämma dig för att organen och vävnaderna i din kropp, hjärta, lungor, njurar, lever, hornhinnor med mera, ska användas av någon annan när du själv inte behöver dem. Och sedan låta dina anhöriga veta vad du har beslutat.
– Man pratar inte om döden medan man är frisk, konstaterar Ingmari Åberg.
Om beslutet vad gällde Jonas nu fattades fort, så började hon tänka efter medan proceduren med att ta hand om organen gick vidare.
– Jag undrade plötsligt om Jonas hade velat detta? Därför var det så skönt att hitta donationskortet under hans dagbok hemma i lägenheten.
Det fanns nämligen inte något donationskort i Jonas plånbok den där dagen olyckan hände. Men när de anhöriga började göra i ordning hans bostad, hittade Ingmari Åberg ett ifyllt donationskort där Jonas förklarade att han ville donera sina organ.
Hon är fullt övertygad om det rätta i att överföra organ till andra som behöver dem.
– Kan jag tänka mig att ta emot ett transplanterat organ, måste jag också vara beredd att donera, resonerar hon.
Hon är full av respekt och beundran för den sköterska på Karolinska sjukhuset som tog kontakten med familjen.
Sköterskan frågade dem om de skulle kunna tänka sig att donera Jonas organ. Ingen av de tre, Ingmari, Jonas syster eller Jonas pappa, tvekade.
– Ja, det kan vi tänka oss, sa vi.
Hon beskriver att en snabb blick på de båda andra gjorde dem övertygade om vilket beslut som var det rätta.
Familjen har fått reda på att Jonas hjärta, lever och celler från bukspottskörteln hjälpt svårt sjuka människor att bokstavligt talat överleva.
– Jag har blivit något av en missionär för att donera organ. Jag är landstingspolitiker och en gång handlade debatten om just detta. Jag satt länge och funderade på om jag skulle gå upp i talarstolen, men på samma gång kändes det så privat. Men jag gjorde det ändå och faktum är att jag såg att många satte sig med telefonen och började "knappa" när jag talat om hur man kunde anmäla sig till donationsregistret.
I Sverige krävs ett aktivt "ja" från donatorn eller de anhöriga för att organ ska kunna tas från en kropp. I Finland är det tvärtom, om du inte säger nej, så är det tillåtet.
– Jag har funderat på det, säger Ingmari Åberg.
– Om det skulle vara bättre att man skulle anmäla till till exempel Socialstyrelsen att man inte vill donera? Jag tror det.
Hon har också tänkt över de andra aspekterna med organdonation. Som "Hur vet du att en människa är död?" Är det hjärnan eller hjärtat som ska sluta att fungera?" Och de religiösa förbehåll som några kan känna.
– Den religiösa diskussionen tar jag helt enkelt inte.
Men hon poängterar nödvändigheten att ta ställning och berätta för anhöriga vilket beslut en har fattat i fråga om organdonation. Eller helt enkelt anmäla sig via internet till donationsregistret.
– Det är klart att man måste fundera. Men nog är det en fantastisk gåva att ge. Någonting som kan ge en annan människa möjligheten att fortsätta leva. Ett bra liv.