Hertsöbon: "Man har glömt bort vanligt folk"

De flyttade till Hertsön för de fina omgivningarnas skull. Nu ser de området förfalla och upplever att servicen från Lulebo i princip har försvunnit.

"Det håller på att bli ett ghetto", säger Birgitta Eriksson.

15 december 2018 06:00

Det blir dyrare och svårare att bo i Luleå. Villor och bostadsrätter säljs för mångmiljonbelopp, samtidigt som de som hyr betalar ett allt högre pris. Allmännyttan har sålt ut nära halva sitt bostadsbestånd till fastighetsbolag som lyxrenoverar och höjer hyrorna till vad Hyresgästföreningen kallar för storstadsnivåer. I spåren följer bostadssegregation och ekonomisk utsatthet.

I första delen av vår artikelserie Bostadskrisen möter vi pensionärerna Birgitta och Inger, som förtvivlade ser sitt bostadsområde förfalla.

Hon sitter vid köksbordet i lägenheten på Hertsön, en trerummare som hon hyr av det kommunala bostadsbolaget Lulebo. Birgitta Eriksson är lokal representant för Hertsön inom Hyresgästföreningen i Luleå. Hon flyttade till Hertsön för tio år sedan, efter att hon hade blivit ensam.

– Vi bodde i ett radhus på Björksgatan. Men eftersom jag var ensam behövde jag bo mindre och billigare. Min bror bodde här på Hertsön och jag tyckte att det var fint här, berättar hon.

I dag betalar hon 6 145 kronor i månadshyra. Som ensamstående pensionär har hon bostadstillägg på 1 800 kronor. Kostnader för el och telefoni tillkommer. Hon får ut 12 000 kronor i månaden i pension.

– Jag tillhör ändå inte dem som har det allra sämst. Jag har jobbat inom vården sedan jag var 14 år, jag har fyra barn. Det är vad man är värd, säger hon ironiskt.

Hon har funderat på att flytta till en mindre lägenhet, men byte till en tvårummare skulle innebära en hyreshöjning med minst 1 000 kronor.

– Det är ju inte en chans att jag skulle kunna flytta till ett trygghetsboende. Det skulle kosta mig 9 000 kronor i månaden för en etta i boendet på Mjölkudden.

Hon skakar på huvudet. Väninnan, tillika grannen Inger Flodmark, konstaterar:

– Vi är fattigpensionärer. Jag bor ju inte ensam, men jag är fruktansvärt orolig för att bli ensamstående. Jag ligger vaken på nätterna ibland och tänker på hur jag ska klara mig.

Båda trivs egentligen i sitt bostadsområde. Här finns gemenskap mellan grannarna och närhet till naturen. Men de båda har de senaste åren märkt av hur Lulebos service till hyresgästerna har blivit allt sämre.

– Det händer ingenting. Det slarvas med snöskottning, underhåll, tömning av papperskorgar och hundlatriner – enkla saker! säger Inger Flodmark.

Birgitta Eriksson har börjat skämmas för sitt bostadsområde, för förfallet och bristen på åtgärder. Hon upplever att Lulebo har övergivit Hertsön. Kvarlämnade bilvrak står kvar på parkeringsplatser i åratal, den förfallna lekparken blev en farlig fälla för barn och andra i somras när vassa spikar hade trängt upp ur murkna plankor som lossnat och hamnat på marken.

– Vi ringde och ringde till Lulebo, men inget gjordes. De låter vårt område förslummas, säger Inger Flodmark.

Utemiljön har gått ifrån att vara trivsam till att bli vad de båda beskriver som en "katastrof". Snöröjningen kör sönder både grönytor och kantstenar, skador som sedan inte åtgärdas. Förra vintern låg de stora snömängderna kvar på taken så länge att rasskydden trycktes sönder och fick bytas ut. En ekonomisk smäll, helt i onödan, menar Birgitta Eriksson.

Båda två återkommer flera gånger under samtalet till att 400 miljoner kronor lyftes ut ur bolaget 2016, pengar som istället för att komma Lulebos hyresgäster till del, bland annat användes för att bekosta renoveringarna av Hertsö badhus.

– Det är väl knappast Lulebos ansvar att bekosta ett badhus, säger Birgitta Eriksson.

Både hon och Inger Flodmark är kritiska mot Lulebos utförsäljningar till privata ägare, då pengarna från dessa aldrig kommer Lulebos hyresgäster i de gamla bostadsbestånden till del.

– Nu satsar man mycket pengar på nya, flotta bostäder. Men man har glömt bort vanligt folk och pensionärer. Vart ska vi bo någonstans? Kommunen borde satsa på att bygga enklare bostäder där alla har råd att bo. Den här bostadspolitiken är inte demokratisk.

I förfallets spår följer också en omfattande vandalism i området, menar de båda. Bland annat har bastun utsatts för skadegörelse och föremål har stulits därifrån. Men när Birgitta Eriksson och Inger Flodmark uppmärksammade Lulebo på det fick de veta att bastun skulle stängas om den inte fick vara i fred.

– Då ska vi inte ens kunna bada bastu längre, vi blir av med allt här. Vi som bor här och betalar hyra ska inte behöva bli av med saker hela tiden, säger Birgitta Eriksson. Hon fortsätter:

– Hertsön håller på att bli ett ghetto. Lulebo har övergivit området. Men Hertsön är vårt hem, vi bor faktiskt här!

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Linda Kask