Det var redan mörkt, den där januarieftermiddagen, när allting förändrades för Fredrik Christoffersson. I dag är sjukhusmiljön det normala för honom efter fallolyckan vid projektet Kuststad för fem veckor sedan.
Fyra kotor i ryggen har stelopererats och båda fötterna är gipsade. Den vänstra foten krossades i fallet.
– Det går framåt, varje dag. Målet är att jag ska kunna använda fötterna som vanligt. Men det är lång väg dit, säger Fredrik Christoffersson från sängen på Sunderby sjukhus efter ännu en operation.
Den här gången av det vänstra knäet.
Innan operationen hade han börjat träna att gå med en rollator i sjukhuskorridorerna. En träning som många gånger är oerhört smärtsam.
Det handlar om långa dagar som han förgyller med en tur i korridoren eller tv-tittande på OS.
Saknaden efter familjen och den normala vardagen är stor.
– Det är naturligtvis jävligt jobbigt. Man saknar ju sambon och barnen, säger Fredrik Christoffersson.
– Även för dom är det jobbigt. De har ju träningar och allt möjligt. Vi har fått pussla mycket för att få hjälp med det. Sambon kan inte vara på alla ställen samtidigt.
Kommer du ihåg någonting från olyckan?
– Jag kommer ihåg allt. Däremot är det svårt att förklara själva händelsen. Jag har själv inte greppat riktigt vad som hände, men jag skulle gå runt en vägg och klev ner på de här valvborden vi har.
När han trampade på en skiva som inte var fastsatt, var olyckan ett faktum. Han föll 15 meter.
– Jag såg fötterna hela vägen ner tills de slog i backen. Det gjorde riktigt ont. Jag försökte vrida på mig och känna vad som funkade och vad som inte funkade, säger han.
Han minns kollegornas uppmaningar till honom att ligga still. Hur de lade sina värmande jackor på honom och när ambulansen anlände.
– Jag bad dem att ta av mig skorna. Jag hade så ont i fötterna. Det bara sprängde i dem. Sedan sa jag till ambulanspersonalen att jag måste få sova, och slocknade.
Olyckan skedde på grund av slarv, förklarar han sedan. Helst hade han velat ta en tur på olycksplatsen, för att kunna analysera vad som skedde.
– Givetvis var det slarv, annars hade det inte hänt. Man är stressad och man går rakaste vägen. Jag är tacksam att jag lever. Jag hade lika gärna kunnat ligga i en trälåda.
Hur tycker du att säkerhetsarbetet fungerar på den här arbetsplatsen?
– Jag vill inte hänga ut någon. Inte nu i varje fall.
Är det mycket stress?
– Det är det över allt i dag. Men det har ju inte något med det här stället att göra. Det är stressigt på alla byggen. Men jag vill helst inte kommentera det.
De första beskeden Fredrik Christoffersson har fått är att gipset tas bort på den svårast skadade foten om tio veckor. Högerfoten får han redan belasta.
Hur länge det återstår innan han är någorlunda återställd vill han inte sia om.
– Man får väl se. Jag vet inte hur lång tid det tar, men nog tar det säkert några månader. Jag kanske har ont i fötterna, jag kanske inte har ont i dem ...
Men han försöker se positivt på utgången av olyckan.
– Jag har haft tur. Jag hade lika gärna kunnat vara förlamad. Hade det varit en kota högre upp hade jag varit förlamad.