När Mari Hansson, ursprungligen från Boden, var liten hade hon en dröm om att bli veterinär. Natur- och friluftsintresset vann dock över djuren och år 2005 tog hon jägmästarexamen i Umeå. En fem år lång utbildning.
I dag bor hon i Luleå och arbetar på Skogsstyrelsen som skogskonsulent, främst i Luleå och Boden.
- Jag ser till att skogspolitiken efterlevs, kontrollerar återväxten och sysslar mycket med lagtillsyn, säger hon.
Stor del av arbetstiden tillbringar hon på kontoret, men en dag i veckan brukar hon ge sig ut i naturlivet. Mer uteaktiviteter blir det under sommaren då vinterlandskapet gör det svårt att ta sig fram. Dagen till ära är skogen klädd i krispigt vit snö, från rot till topp. Mari är väl förberedd med snöskor och varma kläder.
Märka träd
Uppdraget den här morgonen är att märka de träd som ska fällas och ringbarkas på kommunens mark. För att gynna lövträden måste gran och tall plockas bort. Efter markägarens uttryckliga önskan ger sig Mari i kast med uppgiften.
- Det är brist på lövträd i svenska skogslandskap, de kan inte konkurrera med gran och tall. Lövträd behövs som boträd då fåglar äter larver och insekter som lever i lövträd, förklarar Mari.
En bit in i skogen blir det dags för Mari att ta på sig snöskorna. Sedan plockar hon fram snitselband i färgerna rött och blått.
Ringbarkar träd
Dags att märka träden. Rött för dem som ska fällas och blått för dem som ska ringbarkas.
- Ringbarkning betyder att vi skrapar bort bark från träden, cirka en halvmeter, för att skapa död ved i skogen. Hur länge det tar för trädet att dö efter ringbarkning varierar.
Mari tittar upp mot trädtopparna och tar sedan beslut om allt från vilka träd som står för nära varandra till dem som hindrar svamp- eller lövtillväxten.
- Här har vi en gran som står för nära en asp, säger hon och knyter en prydlig röd rosett runt grankvistarna.
Mari förklarar att det förut var viktigast med produktionen, och ur den synpunkten producerar gran mer. Nu ser man till fler saker som Mari tycker är positivt.
- Numera är miljömål lika viktigt som produktionen inom skogsvårdslagen, säger hon.
Mari är ofta ensam i sitt arbete men det har hon ingenting emot. Färska björnspår i snön är däremot mindre rofyllt.
- Jag har tack och lov inte träffat en björn, men jag är noga med att leva om när jag är ute i skogen. I Jokkmokk finns det gott om björn, där har jag alltid lite rysningar längs ryggraden, säger hon och berättar om ett annat roligt djurminne som ägde rum i Kalix där en bäver simmade rakt fram till henne.
- Det var lite häftigt, säger hon leende.
När skogskonsulenten tar skotern ut till skärgården har hon däremot med sig en kollega, av säkerhetsskäl.
Hitta hem
- Det är inte så bra att vara ensam ute med en skoter om något skulle hända på isen, säger hon och kikar en extra gång på handdatorn. En bra manick att bära med sig.
- Jag har den till det mesta, allt från att föra anteckningar till att hitta tillbaka om jag går vilse.
Att gå vilse har Mari erfarenhet av i form av en hemgång som i stället blev till en runda cirklar i skogen. Det misstaget gör hon inte om.
Det som väckte Maris intresse för yrket är att skogsbruket är en stor del av samhället och att skogsekosystemet inte ser likadant ut någonstans.
Självklart är det också roligt för en friluftsintresserad att vara i naturen.
- Omväxlingen mellan att vara på kontoret, och att ta skotern ut till skärgården och kontrollera en avverkning, är det som är roligast med det här yrket, säger Mari och fortsätter färden på snöskorna, långt in i skogen.