Glädjen var stor när elvaårige William hyllades för sin tuffa kamp mot leukemi.
Personalen fyllde hela korridoren, familj, släkt och vänner fanns på plats och det föll många glädjetårar när William Sundkvist kom upp på avdelningen för sin allra sista provtagning efter avslutad cellgiftsbehandling. Själv tycktes han ta det hela med ro, ett litet leende spelade i mungiporna då och då.
Särskilt nöjd såg han ut när personalen lämnade över en hockeyklubba, signerad av spelarna i favoritlaget nummer ett, Luleå hockey.
– Det är min tredje klubba, konstaterade William, som tidigare fått målvakten Joel Lassinanttis klubba i present.
– Den stod där och väntade på bron en dag när vi kom hem, säger mamma Sofia Bergström, som vanligtvis jobbar på Sunderby sjukhus som undersköterska på förlossningsavdelningen. Nu väntar återgång till jobbet och ett normalt liv för en familj som tvingades uppleva hur allt ställdes på ända den där sensommardagen då William plötsligt inte orkade cykla hela vägen hem från fritids.
– Han hade stannat vid en parkeringsficka för att han var så trött. Pappan till en av Williams kompisar såg honom, han hade lagt sig ned där i p-fickan för att vila för han hade så ont i benen. Jag hämtade honom och jobbade hemifrån resten av den eftermiddagen, säger pappa Fredrik Sundkvist.
– Dagen efter var vi på middag hos Williams morfar och han var tröttare än vanligt. Han orkade inte följa med och bada. Vi såg att han var blek, att han tappat färgen i ansiktet, säger mamma Sofia Bergström.
– Nu i efterhand har vi förstått att han nog inte hade varit som vanligt under en tid, han lekte inte med kompisar lika mycket som förut, han ville mest vara hemma och "chilla", säger pappan.
Sista provtagningen. För William har "stick i fingret" blivit en del av vardagen. Barnsjuksköterskan Marjo Börlin tog hans sista blodprov innan det blev dags för att ringa i klockan.
Under helgen mådde William sämre och Sofia ringde sjukvårdsupplysningen. Hon fick rådet att åka in på jourcentralen. När resultatet från blodprovet kom var de tvungna att ta om det. Personalen kunde inte tro sina ögon när de såg att Williams blodvärde var nere på 40. Normalt är 140.
Han fick en påse med blod på Sunderby sjukhus, sedan blev det ambulansflyg för honom och hans mamma direkt till Umeå. Pappa följde efter i bil. Lillasyster Greta fick stanna hos morfar.
– Vi blev i princip kvar i Umeå i tre månader, säger Fredrik Sundkvist.
William och lillasyster Greta under storebrors tid på sjukhuset.
Mamma Sofia minns att William blev ganska pigg av blodtillskottet och hon minns att hon blev förvånad när hon såg Williams namn på en dörr på barncanceravdelningen i Umeå. Men första benmärgsprovet hade gett svaret direkt, leukemi. Behandlingen påbörjades genast.
– De var verkligen superproffsiga, vi fick ju ett rum där i något som kallas för Hjältarnas hus, dit Greta kunde komma för att vara med oss. Men William orkade inte vara med där i rummet så mycket, han mådde inte alls bra, säger Fredrik.
Med cellgiftsbehandlingarna följde flera svåra biverkningar. Under en av behandlingarna drabbades han av en kraftig allergisk reaktion och fick byta till en annan sorts cellgifter, som var mildare men förlängde behandlingstiden.
Nu väntar ett liv med familj, skola, kompisar och en och annan hockeymatch med favoritlaget Luleå hockey.
När han skulle ha sin första permission från sjukhuset drabbades han av njursten och båda njurarna slutade fungera. Han hamnade akut på barnintensiven på Karolinska sjukhuset i Stockholm istället, men återhämtade sig. Fler prövningar följde.
– Cellgifterna slog ut nervsystemet som styr musklerna, plötsligt kunde han inte gå längre. Han blev tvungen att lära sig på nytt, säger Fredrik.
Även den långa tid William tvingades ligga till sängs påverkade muskler och rörlighet.
– Fredrik förberedde allt och fixade både en liten rullator och en rullstol åt William, men hur många gånger använde du rullatorn, William? frågar mamma Sofia.
William småler och säger:
– En!
– Ja, du drog dig upp för trappstegen hemma. William är riktigt, riktigt envis, en kämpe.
Efter otaliga sjukhusvistelser, provtagningar och tuffa behandlingsperioder kom vändningen nu i våras. William började äntligen att må bättre. Tredje skolåret hade han nästan helt missat, men med stöd från sina lärare på Alviksskolan har han kunnat ta igen en hel del i sin egen takt. Nu har han precis börjat i femman.
– Det var ju lite fram och tillbaka under sjukdomstiden, han mådde lite bättre vissa veckor, men sämre andra. Vi blev tvungna att hålla stenkoll på om han fick feber, feber kan vara ett tecken på infektion och med den här sjukdomen kan det leda till blodförgiftning, säger Fredrik.
480 pärlor blev det på bandet, som påbörjades när William blev sjuk.
William lärde sig snabbt vad 38 grader i kroppstemperatur betydde– att han kunde vänta en timme innan han var tvungen att göra en ny provtagning. Vid 38,5 grader var det bara att åka in på sjukhuset.
William svarar nej på frågan om han längtat efter att få göra något särskilt nu när han inte behöver cellgiftsbehandlingar längre. Pappa Fredrik fyller i:
– Det är nog mest vardagslivet, faktiskt.
Hockeykillen William har provat vara med på några träningar, men orken har inte riktigt kommit tillbaka. För föräldrarna handlar det om att våga släppa taget lite, Williams känslighet för infektioner har gjort att de har tvingats vara extremt försiktiga.
Även om han kommer att behöva fortsätta med en del av sina mediciner slipper han nu alltså cellgifterna. Håret som han tappade under behandlingen har vuxit tillbaka, tjockt, lite lockigt och något mörkare än innan.
William har tack vare sina lärare kunnat ägna sig åt skolarbete när orken har räckt till. Nu har han hunnit bli femteklassare.
– Det är två år och en månad sedan behandlingen påbörjades. Tidigare har den här typen av behandling tagit två år och fem månader, men tack vare forskning ha tiden kunnat kortas ned, säger pappa Fredrik.
Nu väntar ett betydligt mer normalt liv för familjen och för lillasyster Greta innebär det att hon äntligen får vara tillsammans med sin storebror och sina föräldrar varje dag. Williams krafter, som tidigare mest räckte till för att klara skoldagen, räcker nu även till cykelturer och andra aktiviteter.
William ler igen, med ett stadigt tag om sin nya hockeyklubba. I en påse finns 480 pärlor, som symboliserar sjukhusbesök, provtagningar och andra händelser kopplade till sjukdomen. Pärlbandet, som kallas för "Supersnöret", blev som en dagbok, där föräldrarna har lagt in anteckningar om varje händelse i en app i telefonen. När han plockar ut pärlbandet ur påsen är det nästan lika långt som sjukhuskorridoren.
William får doppa händerna i färg och trycka en krabba på provtagningsrummets vägg. Han väljer att göra en blå.
En blå krabba blev det på väggen.
– Du måste komma tillbaka och måla ögonen på krabban sedan, säger barnsjuksköterskan Marjo Börlin. Flera i personalen instämmer. Det är tydligt att William ska bli saknad på avdelningen, men mamma Sofia lovar att de ska komma och hälsa på. Fler måndagar med stick i fingret blir det däremot inte.
William och familjen går ut från avdelningar, ackompanjerade av applåder, överösta av kramar och lyckönskningar. Det är skratt och tårar om vartannat. Vad William inte vet om vid tillfället är den överraskningsfest som väntar honom i Alviks bygdegård, där hans moster Josefin via en insamling på Facebook har fått ihop pengar till några riktigt fina presenter.
Det blir en sista bild innan vi når sjukhusentrén. På Williams arm sitter två bokstavsarmband. "Fight cancer", står det.
– Nu ska vi komma tillbaka till livet igen! När vi precis hade kommit till Umeå var det en pojke som fick ringa i klockan där. Som vi har längtat efter den här dagen, säger Sofia Bergström.
Den stora finalen blev överraskningsfesten i Alviks bygdegård på tisdagskvällen. Williams moster ordnade en insamling och fick in nästan 40.000 kronor.