Tomas Andersson Wij är en artist utan yvig stjärnglans men som vet hur man fångar en publik. Till scenen tar han med sig den musikaliska återhållsamhet som kännetecknat hans åtta studioalbum. Sättningen är enkel - röst, piano och gitarr. Det behövs inte mer.
De enkla arrangemangen och melodierna låter texterna stå fram. När det är som bäst lyckas han vara både naken och kännande. Ur fyrtioåringens perspektiv levererar han betraktelser om att bli äldre, den svenska förorten och konsten att ligga lågt när det behövs.
Som liveartist är Tomas Andersson Wij känd för sina mellansnack. Han berättar för publiken i Kulturens hus om att träffa barndomskompisar på stan. Om planer på att ses som aldrig blir verklighet. Då är det lätt att känna igen sig.
Det är lika lätt att charmas när han berättar att nya låtar bäst testas i bilstereon på norrländsk väg. Först då vet han om de håller.
Han är romantisk minimalist. Men ibland är det lilla uttrycket också fasligt nära att bli bekvämt och lite trist. En lite för duktig vuxenmusik - som ett soundtrack för bostadsrätter och parmiddagar. Särskilt när det polerade spelet paras med en rockröst utan riktigt tryck.
Det är en synd som är möjlig att förlåta. Tomas Andersson Wij kan nämligen också krypa riktigt nära mikrofonen, plocka och snärta fram sina låtar. Då fångar han något av Leonard Cohens magi. Han visar att det ibland är helt rätt att ligga lågt.
Alldeles innan extranumren kommer hans mesta hit, Blues från Sverige. Det är låten som Ulf Lundell bara kan drömma om att skriva. Och som visar att vi behöver Tomas Andersson Wij. En manlig musiker som inte döljer sig bakom texter på engelska eller allsångsrefränger.
Han axlar uppgiften att känna efter för fler.