Meta Wiborgh i sin glasveranda i huset på Östermalm.
Meta Wiborgh och hennes man Janne Ohlsson firar bröllopsdag just den här dagen. På köksbordet i 1800-talskåken med den stora glasverandan på Östermalm, finns delikatesser som de ska äta när de firar. Meta Wiborghs andra fasta punkt i världen är Stockholm, hennes föräldrahem lär på Ljusterö utanför Stockholm. Den tredje fasta punkten är fjällstugan i Tärnaby.
Hur hamnade du i Luleå?
– Jag läste medicin i Stockholm och jag och min dåvarande man Göran, som är pappa till mina barn, bestämde oss för att bo någon annanstans, så jag gjorde min AT i Piteå och 1982 flyttade vi till Luleå.
Hur har det varit att jobba som distriktsläkare?
– Det har varit roligt att gå till jobbet varje dag och jag har haft bra arbetskamrater. Men jag förstår att det har blivit tuffare med åren, mer låst hur man ska jobba och mer underbemannat.
Blir det inte mycket onda halsar, förkylningar och en känsla av att det aldrig tar slut?
– Jo, men om alla skulle ha väldigt krångliga och svårutredda sjukdomar så hade man nog inte orkat. Jag har sett det som att jag har ett uppdrag: De här människorna har jag på min lista och dem ska jag ta hand om och göra det bästa för.
Meta Wiborgh och Janne Ohlsson firar 25-årig bröllopsdag.
Du har varit gift 25 år med Janne, är han mannen i ditt liv?
– Mina barns far och jag lärde känna varandra på gymnasiet och fick fem barn. Jag var 40 när vi separerade. När jag träffade Janne hade jag varit ensam i ganska många år, så det var fantastiskt. Vi har det väldigt fint, tycker om samma saker, drar jämnt och hjälper varandra.
Ni har höns i trädgården, hur funkar det inne i stan?
– Det är trevligt med höns och det får man ha. Däremot hade vi en granne tidigare som anmälde oss för att vi hade en tupp. Jag tyckte det var märkligt, tuppen störde ju inte mer än järnvägen som ligger alldeles intill, men vi förlorade den striden.
Du har fortsatt jobba långt efter pensionen, har du slutat än?
– Jag jobbade heltid på Bergnäsets hälsocentral och var chef de sista åren fram till 65. Efter det fortsatte jag jobba halvtid och ett år var jag på flyktingmedicinska mottagningen i Boden en dag i veckan. I åtta år har jag också jobbat en vecka i månaden i Tärnaby, men i somras gjorde jag min sista vecka. Nu får det vara slut.
Meta Wiborgh har engagerat sig i Läkare i världen och i flyktingfrågan med outsinlig energi.
Men du jobbar fortfarande ideellt?
– Jo, vi har vad vi kallar Läkare i världen-mottagning varje tisdag kväll i EFS-kyrkan för personer som inte får vård inom den vanliga sjukvården, till exempel EU-migranter. Det var stängt under pandemin, men vi har öppnat igen.
Meta Wiborgh har fem egna barn och under en tid har hon haft totalt sex afghanska flyktingungdomar boende hos sig.
Din dotter Britta råkade ut för en olycka när hon var 17 år, vad hände?
– Hon blev påkörd av en bil när hon cyklade till sitt jobb som frukostvärdinna på Stadshotellet. Fortfarande när jag tänker på det har jag svårt att hålla mig från att gråta. Hon blev skadad med brutna ben, revben och armar, men framförallt fick hon en hjärnskada. Hon kan inte gå, är rullstolsburen, halvsidesförlamad och har minnesproblem. Det har påverkat oss allihopa jättemycket. Vi ville finnas till för henne så att hon skulle få något slags normalt liv och få all hjälp hon behövde och det var svårt för mig att räcka till för alla barnen. Jag har haft stöd av vänner och familj.
Hur har du dessutom orkat engagera dig i ytterligare saker sedan också?
– Jag har svårt att se orättvisor. Ett tag jobbade jag mycket med min yrkes- och vetenskapliga förening så då räckte inte tiden till så mycket mer. Men sedan 2015 i och med flyktingkrisen har jag engagerat mig i Läkare i världen och Ett Luleå för alla.
Meta Wiborgh
Ni har haft flera afghanska flyktingungdomar boende hos er i några år, hur var det?
– Ja, totalt har det varit sex, men som mest fyra samtidigt. De fick inte bo kvar i Luleå när de fyllde 18, så då startade vi föreningen Ideella familjehem. Det var inte så lätt att hitta familjer och det var en besvikelse för mig. Det var väl därför så många fick bo hos oss. Det var lärorikt, men det var ganska rörigt också med allt det praktiska, hur man skulle lämna köket efter sig och sådant. Det blev mycket kvartssamtal i skolan under en tid också. Janne och jag fick ha olika roller, han var den snälla och jag den arga som sa ifrån. Men det var absolut värt det.
Meta Wiborgh har vid sidan av sitt jobb som distriktsläkare även engagerat sig ideellt i Läkare i världen och i Ett Luleå för alla.
Du var också god man för två afghanska killar, hur har det gått för dem?
– Den ena gick det inte så bra för, för han fick inte stanna i Sverige. Jag minns när vi hämtade honom på Nordkalotten och han gick ut genom fönstret mitt i natten för att han skulle gå under jorden. Det var jättehemskt. Först bodde han två år hos snälla människor i Överkalix, sedan i Stockholm där han jobbade hos ett skrupelfritt företag. Han bor i Frankrike och har fortfarande inte uppehållstillstånd. Men sedan hade vi en kille till och han fick permanent uppehållstillstånd. Han gick ut vård- och omsorg på gymnasiet för drygt ett år sedan, pluggar till sjuksköterska och samtidigt till tolk och är sambo med en svensk tjej.
Meta Wiborgh har bott på Östermalm i Luleå sedan 1982.
Ni följde med honom till Iran för att träffa hans släkt, hur var det?
– Det var fantastiskt. Hans mamma kom dit från Afghanistan också så jag fick träffa henne och det var jätteroligt. Det är en resa som jag kommer bära med mig i mitt hjärta i resten av mitt liv. Iran är ett otroligt vackert land, men skrämmande samtidigt. Det råder ett bedrägligt lugn. Men bara några månader innan hade det varit stora demonstrationer och polisen hade skjutit folk på öppen gata.
Har livet på något sätt gjort dig desillusionerad?
– Jag är otroligt besviken på sådant som att regeringen inte kan fatta beslut om att låta folk stanna. Men det är många saker som är positiva. Att möta människor som visar att man kan göra saker tillsammans, det är hoppingivande.
Meta Wiborgh och Janne Ohlsson har mycket gemensamt.
Är det någon särskild du tänker på under allhelgonahelgen?
– Mina föräldrar. Deras aska är nedsänkta i havet utanför Ljusterö. Vi brukar tända ljus för dem på stranden. Och nu ska jag tänka på min moster också som vi ska begrava i helgen. Sedan tänker jag på min vän, körledaren Monica Åslund, som gick bort nu i höstas, men det gör jag nästan varje dag. Jag vinterförvarar en av hennes blommor i min glasveranda och när jag går förbi den påminns jag om henne. Jag har sjungit i Monicas körer i många år och mina barn hade henne i skolan. Hon var en del av mitt liv. Hon fick människor att känna sig så, att man var en del av hennes familj. Jag saknar henne och det känns jättekonstigt att tänka att hon inte är med längre.
Meta Wiborgh är ibland besviken på att Sverige inte låter flyktingar stanna, men en motvikt är alla de engagerade människorna hon möter. De ger henne hopp.