Välgjord, övertygande och fängslande som en engelsk teveserie där även birollerna är gestaltade till eget liv. De ofrånkomliga skildringarna av svensktalande överklass runt Helsingfors är själva fonden, dessa märkliga människor som aldrig upphör att reprisera 1800-talets överhet fast skildringen stampar igång i början av 1960-talet.
Kjell Westös berättarjag hamnar i självklar spänning mot denna klass genom den livslånga vänskapen till Alex. Han som redan som barn besatt kombination av rationalism och förnekelse som senare gör honom så framgångsrikt hänsynslös i affärsvärlden. Ja, denna klass fyller sin funktion av berättande motor som driver skildringen framför sig med kärlekar, sommarställen, familjedraman, hemligheter och spänning på ett ibland lite väl mästerligt sätt.
Ingenting fattas, varje tidsmarkör skrivs in just där den passar, och det är nog något av Westös problem. När en annan barndomskamrat kommer ut som homosexuell mot bokens slut är det inte bara författarjaget som tappar hakan, timingen är lite för perfekt och den lite yngre kärleken är dessutom en invandrad personlighet, så där prickas ytterligare ett obligatorium av.
Överklassfamiljen heter Rabell, den stora kärleken heter Stella Rabell, hennes bror är Alex, ett mycket tydligt porträtt av den moderne kapitalisten som barn, ung och åldrad. Och inbördeskrigets grymhet får också sina rader, dess onda genius sträcker sina skuggor med den onde patriarken Poa Rabell, självklart framgångsrik i affärer han också.
Allt detta tillhör de lättlästa självklarheterna i ”Den svavelgula himlen”. Det finns vänskap och svek, kärlekar och uppbrott, föräldrar skils och föräldrar dör, nya generationer tillkommer som uppför ungefär samma danser som de gamla. Westö behärskar det överygande berättandet, det här är en roman man ogärna lägger ifrån sig.
Men det som fängslar mest är detta att hans roman är en fantastiskt gripande kärleksskildring. Inte sedan Per Wästbergs sjuttiotal har jag läst något liknande om hur kärleken tar sitt livslånga privilegium över människors liv. Hur den fortsätter att verka över årtiondena och kontinenterna. Som kraft oerhört mycket starkare i sin normering än klass och de där andra sociologiska nyckelbegreppen. Hur den avgör människors utfall med passion och katastrof, alltid lika danande. Hur vi aldrig glömmer, aldrig kommer över.
Stella och Linda heter de två kvinnorna. I vars närhet det ganska svagt tecknade författarjaget äntligen blir till en levande gestalt, livet igenom.