Videon är inte längre tillgänglig
Psykiatern Ing-Marie Wieselgren är nationell samordnare vid Sveriges kommuner och landsting, SKL.
Hon följer utvecklingen inom psykiatrin i hela landet.
– Patienterna själva är inte så starka att driva. Hade det varit en annan patientgrupp så hade de själva och deras föreningar bråkat i stället, säger hon.
Norrbotten klarar inte alla nationella mål för att förbättra vården.
För 2014 fick landstinget som enda län, bakläxa på arbetet med nationella kvalitetsregister. Det vill säga att mata in uppgifter om diagnoser, behandlingar och uppföljningar i nationella system.
Information som behövs för att avgöra vilken vård som är bäst för patienter med svår problematik.
– Det här är ytterst politikernas och de högre tjänstemännens ansvar. Hur ser det ut med vården? Vilka använder sjukvårdens resurser? Vore jag beslutsfattare i Norrbotten skulle jag bli orolig. Jag skulle tycka att psykiatri är lika viktigt som att få igång en gruva. Om människor i Norrbotten inte mår psykiskt bra, kan de inte ta de arbeten som finns. Psykisk hälsa är en lika viktig fråga som gruvor för Norrbotten, säger Wieselgren.
Statliga pengar fördelas i efterskott till de landsting och kommuner som kan redovisa förbättringar.
Denna gång missar Norrbottens läns landsting 2,5 miljoner kronor.
Även 2012 blev det bakläxa för Norrbotten, en förlust på nio miljoner kronor till länet. Kommunerna och landstinget saknade ett tydligt avtal för samverkan kring personer med psykisk ohälsa.
Samverkan handlar delvis, menar Wieselgren, om attityder.
– Om det inte fungerar är det alltid ”någon annan” som satt käppar i hjulen. Man måste komma till att båda parter gör sitt allra yttersta, säger hon.
Länet har inte lyckats införa case management, efter att ha hakat på ett nationellt projekt 2005.
Ett arbetssätt där personal från landstinget och kommunerna fångar upp patienter med psykisk sjukdom och missbruk.
Metoden används endast i Boden, Luleå och Kalix.
I Piteå säger företrädare för psykiatrin och kommunen att det blir för dyrt. Trots att en utvärdering från 2009 visar att arbetet minskar patienternas behov av annan vård.
I Malmfälten stöp arbetet 2012, när landstinget inte ersatte en person som slutade.
– Det är lite symtomatiskt. Man har inte tillräcklig ork att sätta kraft hela vägen.
Ing-Marie Wieselgren gör en analys av läget:
– I Norrbotten har det blivit mycket personbundet, det bygger på eldsjälar som drar. Jag tror att det måste till någon som säger: ”kom igen”, ”nu gör vi det här”. Här finns inga räkmackor, det handlar om att nöta, nöta, nöta. Till Norrbottens försvar kan sägas att psykiatrin haft svårt med rekryteringen, säger hon och tillägger:
– Har du ont om folk är det ännu viktigare med tydliga beslut. Högsta ledningen borde se: Jaha, vi har inte lyckats besätta alla läkare och psykologtjänster. Vi måste maximera utifrån det vi har, inte tycka synd om oss själva.
Missade du de första delarna i artikelserien?
Del 1: "Jag vill inte dö mamma"
Del 2: "Psykiatrin blev min kran"