Volvo PV - en pigg jubilar

Vi stämde möte med ett gäng entusiaster från Norrbottenssektionen av Norrlands motorhistoriker i det sommarfagra Södra Sunderbyn utanför Luleå. Med sig till mötet hade det pratglada gänget fyra godbitar från en annan tid.
På Berndt Dimeus bilder här intill ser ni den fantastiska kvartetten och visst utstrålar de någon slags magi. Karosserna är störtläckra med sina bulliga, avrundade former och detaljer på de olika årsmodellerna får en entusiast att jubla.
De flesta ser förstås att det döljer sig en katt bland hermelinerna. Den högre och längre bilen med tvåfärgad lackering är förstås en Volvo Duett, en systermodell till PV som tillverkades i 59.000 exemplar mellan 1953 och 1969.
Duetten byggdes med ett PV-chassi som bas men till skillnad från PV:n, som hade en självbärande kaross, fick den en ram. I dag är Duetten ganska sällsynt, dels på grund av att många blev företagsbilar och kördes hårt under lång tid och dels för att många byggdes om till EPA- och A-traktorer.
- Det finns faktiskt ett gäng Duetter här i Luleå men det är inte så många som är i riktigt fint skick, berättar Ronny Pettersson, ordförande för Norrbottenssektionen av Norrlands motorhistoriker.
Egentligen fick de flesta av Volvos modeller modellbeteckningen PV (personvagn) följt av ett nummer men det som i folkmun kom att bli den enda PV:n var bilen med beteckningen 444. Den följdes sedan av 544:an och kombimodellerna 445 och P210.

USA-inspirerad
PV:n var den första mindre bilen som Volvo tillverkade och var tydligt inspirerad av amerikanska bilar. Motorn, en fyrcylindrig toppventilare som hette B4B, var modern när den kom.
Den första årsmodellen kom 1947 och hade svartlackerad kaross och grön tyginredning. Precis ett sådant exemplar kör Bertil Åström (även om det är hustrun Birgitta som äger den).
- Jag renoverade den till hennes 50-årsdag men hon fick vänta några år innan den blev helt klar, säger Åström.
Han hade tidigare eget glasmästeri på Bergnäset i Luleå och har genom åren bytt rutor på många PV.
- Jag började 1964 och det blev många byten av vindrutor och sidorutor. Man kan nog säga att jag levde på bilrutor. Jag minns att det var svårt att få riktigt tätt runt framrutan med dåtidens gummilister, säger han.

Inte billigt
Nytillverkningen av delar gör att det fortfarande går att renovera gamla bilar som PV till toppskick men det är ingen lätt match. Man ska nog vara innehavare av både tålamod, skicklighet och ha en hyggligt välfylld plånbok också.
- Det är billigare att renovera en Ford Mustang, till exempel, än en PV eller en Amazon. Fast vi brukar undvika att prata om pengar och om bilarnas värde när vi träffas, säger Ronny Pettersson och skrattar.
De delar som nyproduceras är inte billiga att inhandla. Det kan handla om flera tusen kronor för en liten detalj. Däremot är det svårare att hitta delar till både B16- och även B18-motorn nuförtiden enligt de församlade experterna.

Speciell lukt
Ronny Petterson tycker att det är viktigt att rädda bilar som PV:n åt eftervärlden.
- Det är någonting speciellt med lukten och en speciell känsla infinner sig när man sätter sig i bilen, säger han.
PV:n lade grunden till Volvos exportframgångar.
- Den var driftsäker och ägarna hade sällan några problem med den, säger Bengt Westerlund som äger en midnattsblå 57:a som han köpte 1988 och sedan renoverade fram till 1997.
1961 kom den första PV:n med den nya B18-motorn. Föregångarna, B4B och B16 började ta slut vid 10.000 mil men med den nya motorn blev bilen en oerhörd framgång för Volvo, framför allt i USA.
- Den var näst intill outslitlig, bara man gav den lite olja, säger Bengt Westerlund.

I blodet
Ronny Pettersson blev intresserad av att renovera bilar på 1990-talet men det här med bilar och motorer har han i blodet.
Pappan ägde en bilskrot och sedan en bensinstation och verkstad, men sonen valde ändå en bana som försäljare.
- Farsan skrotade bilar men jag valde att börja renovera dem i stället.
Det kördes mycket rally med PV:n. Storstjärnor som Tom Trana och andra rattade den både i skogen och på banor.
- Den var populär som rallybil eftersom den var lättstyrd. När Amazonen kom fanns det dem som fortsatte att köra PV eftersom den var bättre och då fick Volvo skämmas, berättar Bo Lindström som håller på att renovera en 57:a.
Så småningom satte Volvo in en starkare motor i Amazonen och då försvann PV:n från rallybanorna.

Ett fiasko
När Norrlands motorhistoriker ordnar utställningar är det många som stannar till vid de PV som finns att beskåda.
- Alla har en koppling till PV:n. Det är faktiskt fler som stannar vid den än vid en Corvette, säger Ronny Pettersson.
Nu har inte allt med PV:n varit en framgång. Den så kallade takgöken, en takmonterad blinkers med blått positionsljus i mitten, blev ett fiasko eftersom den ansågs trafikfarlig. På håll var det svårt att se åt vilket håll föraren skulle svänga och Volvo fick snabbt ta bort detaljen 1953.

Togs bort
Även den så kallade svalan eller hussvalan på huven fick plockas bort av trafiksäkerhetsskäl. Detta skedde 1956. Båda de här prydnaderna dök upp på 1950 års modell.
PV:n är en tacksam bil att skruva i. Det finns gott om plats i motorhuven och det uppskattas förstås även av de som i dag renoverar bilen.
- Det var en bra vinterbil med den tidens mått, även om den var lite kall i baksätet, säger Ronny Pettersson.
Många minns att man fick stänga dörrarna till PV:n två gånger.
- Det fanns ingen genomventilation i bilen och man fick ta i lite för att få igen dörrarna, berättar Bo Lindström.