Videon är inte längre tillgänglig
Från början när de första tågen rullade in i Luleå var antalet volontärer större. I dag ett par månader senare är det ett tiotal personer som återkommer så ofta de hinner och orkar för att hjälpa till med sysslorna på tågstationen.
– Jag har fått ont i tummen efter att ha hällt upp så mycket soppa, säger Ann-Katrin Tideström med ett skratt.
Sedan tre veckor tillbaka finns hon på plats på stationen som volontär, men hon kommer inte varje dag då hon blir ganska utmattad.
– Jag bor granne med Berit som står där borta. Jag brukar gå över till henne och så gråter vi en skvätt, man ser så mycket här, säger hon och beskriver människor med fjärrskådande blick och barn som sjunker ner över en målarbok för att färglägga en stund.
– Jag tänker på vad de har lämnat, vilken väg de har framför sig innan de får en ny tillvaro. Jag tänker på mammor och pappor vars barn gör den här resan, på den oro och längtan som måste finnas hos dem.
På frågan om varför hon frivilligarbetar på tågstationen svarar hon att det är bättre än att ligga hemma och ha ångest över allt som händer i världen och i Luleå, samtidigt fyller det en social funktion.
– Jag träffar en massa trevliga människor på dagarna, plus att det är väldigt tillfredsställande att utfodra 200 personer.
På helgerna brukar Ann-Katrin Tideström inte vara på stationen då antalet volontärer alltid är fler än på vardagarna.
– Det är så många som hjälper till här. Unga tjejer som kommer hit och organiserar, folk som köper handskar för egna pengar och tanter som bakar bullar.
En annan av volontärerna är Per Fahleson som jobbar som barnläkare på Sunderby sjukhus. Då han jobbar deltid passar han på att komma till tågstationen på lediga dagar för att arbeta som läkare.
– Det känns viktigt att möta upp och se hur läget är. Jag tänker mest på barnen, en del är trötta och förkylda och det är viktigt att de får något i sig. Det är en ögonblicksbild man får. Jag tycker inte alls att det känns tungt att delta. Jag hjälper även vuxna som är infekterade och hostar, säger han.
Hjälpen består till stor del av att dela ut enklare mediciner så som värktabletter, halstabletter och nässprej.
Polisen finns också på plats på tågstationen även om det för deras del är frågan om myndighetsutövning i form av att hålla ordning. Jennifer Olovsson, polisassistent, säger dock att de inte haft några problem hittills. Inte heller har hon mött någon som är rädd för polisen.
– Sedan kan det finnas dem som är rädda ändå, men ett leende och ett hej brukar vara avväpnande.