Som examensproduktion på Luleå Teaterhögskola har eleverna med friskt mod kastat sig över Gianina Carbunarius pjäs ”Tigern”. En i långa stycken surrealistisk berättelse med tydliga politiska inslag. En lustiger dans och en temperaturmätare i ändalyktan på oss Lulebor om man så vill.
Carbunariu är en stigande stjärna på den internationella teaterhimlen med sina 20-tal pjäser i bagaget, spelad även i Sverige. Vilket, sedan vi i publiken väl satt oss tillrätta efter en inledande, milt ironisk introduktion av aftonens begivenheter, lätt kan förstå. Ty denna rumänska vet att orkestrera en berättelse, ge den liv och rytm som när Amanda Gordon i rollen som läkaren plötsligt, när allt rämnar runt henne, sjunger en vacker vemodsfylld blues.
Föreställningen är indelad i ett antal tablåer som lekfullt gestaltar vår nutid i ett samhälle där girigheten och rädslan för det främmande hotar göra oss till moraliska krymplingar. Handlingen cirklar runt tigern Mikaela som en dag rymmer från det Zoo där hon bor för att uppleva en kort stund i frihet innan hon skjuts ihjäl. Vad hände dessa timmar? Hur togs hon som avvikande emot av dem hon mötte? Vi kan om vi gitter ställa oss frågan om varför vi söker oss till, och fascineras av, det exotiska och annorlunda när vi som turister gästar andra kulturer. För att sedan – idag! – när dessa människor som flyktingar når våra stränder genast se dem som främlingar och ovälkomna. Vi räds, känner oss hotade av dessa de allra svagaste och vill inte se röken av dem.
Inte minst det fysiska spelet firar triumfer. Annika Forslund Rimbléus är grandios som en otäckt åbäkande duva. Vidare William Beijer som bil (!) och berättare, Lucas Grimstedt som motorkåt matchokarl med svag självkänsla, Johannes Lönnå som svassande banktjänsteman med Stureplansslick, Vilgot Paulsen som muttrande arg pensionär, Agnes Rase som spattig gråsparv, Isak Nordström som kraxig kråka och Carl-Kenny Olsson i rollen som varmhjärtat snopen taxichaffis. Men framförallt ett väloljat ensemblespel, därtill fint rytmiserat. Vilket förstås mycket beror på ett lyhört regiarbete av Nora Nilsson. Musiken och ljudbilden ska också nämnas liksom Jenny Normarks scenografi där staden – en samling sandslott som sakta raseras likt en nog så tydlig bild av ett krackelerande samhälle. Mot slutet när ytan spricker går mina associationer lätt till Goldings Flugornas herre med sin skrämmande bild av en mänsklighet som i sin destruktivitet helt går över styr.
Det är alltid ett sant nöje att se morgondagens skådespelare som med hjärtats lust ger järnet och som brinner av iver att berätta något viktigt om de val vi har att göra på vår korta jordevandring. Tack för det!