Vilket hundliv på pensionatet

Svedjegårdens hund- och kattpensionat i Persön ligger perfekt till, avskilt och med naturen som nära granne. Utanför huset går fyra nordsvenska hästar på bete. Antagligen är det gamla travaren Jonsta Tula, 23, som bestämmer innanför hagen. Visst hörs det att man kommer till ett hundpensionat när bildörrarna på reportagebilen öppnas, men det är inte sådant decibeltal att trumhinnorna på något sätt riskerar att spricka. Pensionatgästerna, av alla möjliga raser, säger på ett bestämt sätt att de finns där, att de undrar vad vi är för några samt efter en liten stund att de gärna vill komma ut på promenad med oss. Här, cirka 20 minuter i lagom fart i bil från Luleå, har Christina Ruuth skapat en näst -intill drömtillvaro. Hon har alltid älskat djur och redan när hon var liten sa hon att hon här skulle hon bo. För elva år sedan blev det också verklighet när gården förvärvades och det tidigare vårdbiträdet sadlade om och 2000 blev föreståndare för ett hund- och kattpensionat. Fullt hela sommaren Då fanns den betydligt fler pensionat för djur i regionen. Tidigare fanns ett i Boden, Råneå, Piteå och ett till i Persön.  ? Nu finns det ett i Älvsbyn, det här och -sedan tror jag att det är Kiruna och Gällivare som gäller. Det finns behov av fler. I sommar har jag haft fullt hela tiden och det kanske har ringt ett tiotal per dag som jag fått säga nej till och det känns inte bra, säger Christina Ruuth samtidigt som sambon Lars Sandström kommer ut ur Norrbottensgården tillsammans med schäfrarna Caxa, 1,5 och den äldre -damen Arissa, 11. Det är samboparets egna hundar som ofta får tillfälle att umgås med gästerna.  ? Jag ser inte det här som ett jobb, det är en livsstil. Jag älskar det här. Jag saknar inte -jobbet som vårdbiträde en endaste dag, även om jag trivdes helt okej på det jobbet, fortsätter Christina Ruuth och sveper med blicken över de nyslagna ängarna. Ett så kallat vanligt jobb ger ju också lite mer ledigt än två lediga veckor i februari/mars per år, om man säger så. Just mycket mer semester har inte en pensionatföreståndare.  ? Men jag har styrt dagarna bättre nu för tiden vad gäller de som lämnar hunden på -dagis. Tidigare var jag lite för snäll med när de fick lämna och hämta. Mellan halv sju och tio på dagen tar jag emot och mellan tre och sex på kvällen måste man komma och hämta sin hund. Annars skulle jag inte ens hinna in till stan och handla. Mat och promenader I sommar har det som sagt varit överfullt på pensionatet. De totalt 12 platserna delas av 24 hundar ? terrier, taxar, schäfrar, rottweilrar, collier och labradorer bland annat. För 100 kronor får en gäst två ordentliga måltider, tre promenader och husrum med stängslad uteplats. Om man bara vill ha en plats för dagen, en dagisplats, kostar det 40 kronor. Dessutom får man gratis bekanta sig -andra trevliga gäster och träna sig i att föra sig i större sällskap. På vintern kan det också hända att föreståndaren tar på sig skidorna och åker en tur tillsammans med en av de större dagisgästerna vars behov att få jobba är ganska stort. Undantaget semestertider brukar det vara cirka fem stadiga dagishundar varje dag och några som kommer några strödagar i veckan, plus då en och annan pensionatsgäst. Åldersgräns En dagishund får inte vara yngre än fyra -månader och en som ska sova över fåra inte vara yngre än fem, sex månader.  ? Jag tror att det är bra för hundarna att pröva på att bo här. Lite som att jag tror att det är nyttigt för barn att vara på kollo eller dagis. Visst, de allra flesta hundar är lite skraja när de hoppar ur bilen och blir utskällda av alla andra hundar. Men ganska snart är de en i gänget och tycker det är roligt. En del hundar visar också stolthet att de klarade av att umgås med alla nya hundar när husse eller matte kommer och hämtar dem. Det är som att de säger att, kolla jag klarar visst det här utan er hjälp, säger Christina Ruuth som som mest går på promenad med tolv hundar åt gången.  ? Men då har jag någon av dem lös. Annars skulle det inte gå, säger hon. Det är betydligt fler hanhundar än tikar som bor här och det är inte ovanligt att en del kommer långt söder ifrån. Hundar från Göteborg, Skåne och Norge har bott här. Amoröst äventyr ... Det är inte ovanligt att turister lämnar sina fyrbenta vänner i Persön och själva bort på någon camping i närheten eller åker vidare in i Finland. Men i Persön har de det bra. Visst förekommer det lite flirtar emellan tikar och hanhundar, men nästan aldrig leder det vidare till något mer. Det finns dock ett undantag och då var det faktisk en löptik själv som tog initiativet. En pointer lyckades på ett mirakulöst sätt få upp ett fönster, ta sig ut därifrån och in till en stövare.  ? Hundar kan lära sig det mest, om bara -viljan finns och det finns en bra belöning. -Våra schäfrar kan öppna dörren både inifrån och utifrån, säger Christina och skrattar. Och snart är det dags för blandrasvalpar.  ? Men det är enda gången det hänt. Jag berättade ju vad som hänt för ägaren och betalade test och så vidare, men testet var negativt. Men det var fel och nu ska pointern ha valpar. Så kan det gå, säger Christina. Förutom att ta emot gäster tar Svedjegårdens hund- och kattpensionat också emot övergivna hundar som polisen tagit hand om. När Kuriren var på besök fanns en ung -labrador som någon hade hittat övergiven i centrala Kalix och efter tre dagar hade fort-farande ingen ägare hört av sig.  ? Han är jättefin, snäll och go, säger Christina och ber honom snäll sitta och ligga och den ganska nätta labradoren blir belönad med godis.  ? Jag skulle tro att han är mellan två till fyra år. Vi får se vad som händer med honom. Kanske hör någon ägare av sig eller så kanske han hamnar hos en familj, säger Christina Ruuth. Men bara en dag efter Kurirens besök -hämtade en en glad ägare den ännu gladare labradorhannen. Några nätter bland gästerna på pensionatet gjorde honom nog bara gott. Gäster som kanske tycker att det är skönt att slippa höra mattes och husses röster för en stund.