Luleå.
– Första gången som jag träffade Sven Björklund var någon gång kring 1998-99. Det var i samband med en filminspelning som Olof Wretlind höll i. Filmen hette Apberget och jag blev tillfrågad att spela reporter i en kort scen. Jag hade hört talas om Sven Björklund även innan. Han fick goda vitsord som en duktig, ung skådespelare.
Och sedan var det väl så att det var du som bjöd in Klungan in till Sveriges Radio?
- Ja, ungefär i samma veva som de startade Klungan började jag på Sveriges Radio titta på möjligheterna att göra humor i radio från norra Sverige. Då kände jag till Olof och Sven sedan tidigare och även Mathias Fransson, för vi hade jobbat ihop tidigare med ett P4-program. Jag frågade dom vi inte kunde slå våra påsar ihop precis i samma veva som de valde att skapa Klungan. Vi gick så att säga lite hand i hand.
Var ”Mammas nya kille” det första programmet som Klungan gjorde för Sveriges Radio?
– Först gjorde vi några experimentprogram som sändes i P3. Vi började redan på hösten 2003 parallellt som de satte upp sina första föreställningar med Klungan. Sedan fick vi förnyat förtroende och gjorde sommaren 2004 ett program som hette ”Bada Bing” och det kan man säga var förlagan till Mammas nya kille. Året därpå, 2005, skapade vi Mammas nya kille utifrån de erfarenheter som vi drog efter Bada Bing för det var saker som vi tyckte var bra och saker som vi inte var nöjda med. En del av de karaktärer som varit med i Bada Bing och som de hade jobbat med på scenen i Klungan dök sedan upp i Mammas nya kille.
Sven Björklunds karaktär Job Andersson var väl en av de figurer som varit med länge?
– Precis. Jag har för mig att han dök upp i de allra tidigaste föreställningarna med Klungan. Det var samma karaktär som Job Andersson, men de kallade honom Gömgubben eller något sådant där. På scenen hade han alltid med sig en käpp. Förutom att han drog Job Andersson-historier så hade han en käpp som han slog människor med. Då sade Sven att låt oss pröva att göra honom i radio och det var i samband med det som namnet Job Andersson kom till. Karaktären fanns redan, men namnet och att han var folklivsfanatiker blev han först när vi började med radioprogrammet. Vi testade först med att han hade med sig sin käpp in i studion som han skulle slåss med, men vi fick aldrig det att fungera. Som ersättning till det blev det att Job Andersson började göra närmanden mot mig. Radiomässigt var det enklare att få fram än att han skulle slå med käppen. Så hade det inte varit för käppen hade närmanden inte kommit till.
Du är bördig från Piteå, va?
– Jag är uppvuxen i Piteå. Det stämmer.
Är det du som är upphovet till Piteå-Patrik?
– Nej, det är Sven som skapat karaktären. Däremot har det varit väldigt roligt att jobba med Sven och just den här karaktären. Patrik påminner mig väldigt mycket om hur det var att växa upp i Piteå och gå på högstadiet i Hortlax. Om man inte själv var empatiskt så hade man en rad vänner som låg nära Patrik Larsson. Så där gick det till på 80-talet.
Jag minns en föreställning i Christinasalen i Piteå där Sven Björklund gjorde ett Patrik Larsson-nummer, då jag hörde delar av publiken i pausen funder över Patrik verkligen var från Pitebo?
– Haha. Vi har pratat om att Patrik är från Rosvik eller nåt sånt där. Patrik har varit en central karaktär i Mammas nya kille och mycket har handlat om spelet mellan min programledarroll och Patriks roll som sidekick. Det som har varit kul är att Sven är från Luleå och jag från Piteå och vi har alltid kunnat bolla sådana här Piteåreferenser mellan oss. I och med att vi upplevt och varit med om dem har det gjort programmet mer genuint. Vi har inte tagit de här orterna på måfå från en kartbok utan vi känner verkligen till platserna.
Det är något som är genomgående när det gäller Klungan att dialekterna används konsekvent i historieberättandet och där vi som kan känna igen dialekterna får det extra roligt.
– Ja, det blir ett mervärde.
När du kom med den här idén trodde du att Mammas nya kille skulle få ett sådant genomslag?
– Nej, det är klart att man hade en förhoppning om att programmet skulle nå ut. Det som jag hade som mål var att vi skulle få möjlighet att göra humor från norra Sverige. Att det sedan skulle bli en succé vågade jag aldrig hoppas på. Det som var kul med Mammas nya kille var att det var ingen succé från första dagen utan det kom smygande allteftersom. Då var det ganska nytt att folk lade ut ljudklipp på nätet. Det hjälpte oss väldigt mycket att man kunde gå in och lyssna i efterhand eller ladda ned Podsändningar. Folk tipsade varandra. Sakta men säkert byggde vi upp en allt större lyssnarskara.
Hur var det att jobba med Sven?
– Det är en fantastisk förmån att få jobba med Sven för han har en timing och en känsla för humor som är helt fenomenal. Han är otroligt duktig att få med ett stort hjärta i sina karaktärer och verkligen hitta nyanser som levandegör de här karaktärerna. De karaktärer som Sven gör blir nästan som verkliga personer. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men en sak som är väldigt fascinerande att arbeta med Sven är att beroende på vilken karaktär han gör så blir det olika typer av improvisationer. Det är mer än en ”hitte-på-figur" utan det blir en så nära en verklig person som man kan komma utan att det givetvis är det.
Hur mycket improviserade ni fram?
– Det har varit lite olika från figur till figur. Väldigt mycket är skrivet, cirka 80 procent skulle jag tro. Improvisationerna finns med som en öppning för att busa till och ge lite extra liv till texten. Men om det blir för mycket improvisation blir allt bara stummare.
Annars låter Mammas nya kille så spontant att det verkar som om det inte fanns ett manus?
– Det är ett väldigt bra betyg. Målet har varit att få det att låta väldigt levande. Det uppnår man genom att ha en tydlig bild med texten och tillåta sig att improvisera som en slags extra topping. Det är vår erfarenhet att genom att ha ett manus och lägga till lite improvisation får man det uttrycket som vi vill åt. Mammas nya kille är en mycket hårt redigerat program. Det är långt ifrån några första tagningar utan alla inslag bygger mer eller mindre på tre-fyra tagningar, där de bästa bitarna blir nedkokat till essens. Det handlar om ett material på 30-40 minuter som klipps ned till tre minuter. Någon gång när jag varit ute och föreläst har jag spelat upp icke-redigerade tagningar och det är inte lika roligt att lyssna på kan jag säga.
Hur såg flödet ut? Ni måste ha jobbat väldigt intensivt i perioder.
– Jo, det gjorde vi. Mycket beroende på att alla varit rätt upptagna med andra saker. Det har gjort att när vi fått till en inspelningsperiod har vi fått göra undan mycket på relativt kort tid. Det är också en av anledningarna att programmet varit väldigt hårt formaterat, vilket innebär att samma karaktärer återkommit på samma plats i programmet. Dels för att det är ett sätt att verkligen få en känsla för vad vi gör, men dels också för att man behöver den tydliga strukturen för att veta exakt hur mycket vi ska spela in för att det ska fylla en säsong.
Hur lång var inspelningstiden?
– Svårt att säga. Oftast har vi haft mellan en till två månader, då vi hårdkört och spelat in en stor del av materialet. Sedan har vi spelat in programledardelarna allt eftersom vi ska tajma in musiken. Sedan har vi lappat och lagat under resans gång.
Hur är det i dag? Saknar du Mammas nya kille?
– Jag jobbar i dag som programchef på SVT i Umeå för de program vi gör för rikset. Jag har inte fått någon möjlighet att sakna Mammas nya kille än. I och med att de repriserar programmet i P3, så kommer det fortfarande fram personer som vill tacka och undrar om det kommer någon fortsättning. Det är inte som att jag på något sätt lämnat det där bakom mig, men jag tycker att det är bra att vi lade programmet på is när vi gjorde det. Det känns som att vi slutade med flaggan i topp. Nej, jag saknar inte Mammas nya kille.