I kväll börjar herrarnas fotbolls-EM. Den nationalistiska yran är inte mer än några dagar bort: På måndag spelar Sverige sin första match, mot Ukraina. Själv är jag anarkistisk nog att hellre hålla på människor än länder. Vilken jäkla tur då att Zlatan spelar i det svenska landslaget.
Zlatan, min stora egensinniga idol. Zlatan, vår största internationella stjärna. I sitt livs form ska han skjuta Sverige till slutspel. Ingen ifrågasätter längre hans unika förmåga men vägen dit var lång.
När Zlatan var liten anordnade medelklassföräldrarna i Malmö namninsamlingar för att få honom utesluten ur pojklagen. Killen som trampade på stulna cyklar för att komma till träningarna i fattiga träningskläder var inte välkommen. Det uppkäftiga bollgeniet från Rosengård, som tricksade och dribblade sig över planen, skulle bara ut. Så klart ur fotbollslagen men gärna ur skolorna också.
Vi vet hur det gick. "Man kan ta en kille från Rosengård men man kan inte ta Rosengård från killen", har Zlatan upprepat under hela sin fantastiska karriär. Revanschen kom med hans beslutsamhet att ingå i laget utan att överge sig själv. Lyssna - och lyssna inte. Sug åt dig allt som andra kan lära dig men kompromissa aldrig med din egen personlighet.
- Det finns tusen vägar att gå, och den som är speciell och lite avig är ofta den bästa. Jag hatar när de som skiljer ut sig trycks ner. Hade jag inte varit annorlunda skulle jag inte suttit här och vad jag menar är självklart inte: Var som jag, försök bli som Zlatan! Inte alls. Jag snackar om att gå sin egen väg, vad den vägen nu är, och det ska fan inte skrivas på några listor eller komma med några utfrysningar bara för att du inte är som de andra, säger Zlatan i sin självbiografi.
Jag argumenterar ofta för alla människors rätt att vara sig själva ur ett rättviseperspektiv. Ingen ska behöva motsvara den helvita, manliga, heterosexuella normen för att få leva sitt liv i frihet från förtryck. Dina livsmöjligheter ska inte avgöras av din etnicitet, ditt kön eller din sexualitet.
Men det handlar inte bara om rättvisa. Det handlar även om överlevnad. I Norrbotten står vi inför drastiska samhällsförändringar. Befolkningen minskar och blir äldre. Om bara några år går den stora 40-talistgenerationen i pension. Redan nu behövs nya människor med nya idéer som kan driva utvecklingen och välfärden vidare.
Zlatans individuella prestationer har tagit hans lag till kollektiva oanade höjder. Det vill jag att Norrbotten ska lära sig av. Vi har verkligen inte råd att sortera människor för att sedan stänga ute några av dem. Vi behöver alla som vill komma hit och som vill vara här.
Luleås och Norrbottens största entreprenörer och konstnärer är just de som vågat gå sin egen väg. När Curt Bergfors började flippa nymodiga amerikainspirerade hamburgare på Midgårdsvägen 1971 var det få som anande att Max skulle omsätta en och en halv miljard 40 år senare. Luleådottern Karin Mamma Andersson hade aldrig blivit en av världens största konstnärer, representerad på Museum of Modern Art i New York, om hon skaffat ett vanligt jobb.
Och att bygga exklusiva hotellrum som trädkojor i skogen, det går väl inte? Jo, det går. När Britta Lindvall öppnade Treehotel placerade hon en av världens mest omtalade turistattraktioner i Harads.
Jag skulle kunna fortsätta rada upp exempel. Men ni fattar. Människor som inte gör det förväntade, eller som vid första anblicken inte passar in, är särskilt avgörande för all utveckling och tillväxt. Den som bryter mot normen lär sig ofta att gå sin egen väg och att tänka på sitt eget sätt. Om man ingenting har att förlora är det lika bra att köra, som Zlatans livsfilosofi kan sammanfattas.
Just de människor som andra försöker trycka ner visar sig ständigt vara de människor som kan uträtta stordåd.