Very well Wells!

Fullt så mycket folk (drygt 5.000) som det var på Udden den här onsdagskvällen har det väl aldrig någonsin varit där förut. I någorlunda modern tid. Skulle jag tro, i alla fall. Trots spelningar med B.B. King, Sally Oldfield och diverse andra. Genom åren. Men nu var Robert Wells där, med hela sitt 15-årscelebrerande Rhapsody In Rock-kit. Och då var det liksom inget snack om att 495 pistoler skulle vara för mycket för en sittplats. No Way! Och de som inte kände för att betala stod utanför ingången till Udden och lyssnade. Säkert något tusental tillsammantaget där också. Vill man vara lite strängt putslustigt så handlar ju det här om ett coverband. Ett stort och generöst sådant, visserligen. Men likafullt. Men Robert Wells har en förunderlig förmåga att få hela det stora och ibland så våldsamt spretiga musik- och showpaketet att fungera. Det finns liksom något för de allra flesta av smakriktningar (om de inte är för extrema förstås ...). Själv hamrar han duktigt på tangenterna och sviker inte heller sin mission att ha med åtminstone några klassiska stycken varje gång. Alltså fanns det plats för Liszts Ungerska rapsodi, Verdis Triumfmarsch ur Aida och Tjajkovskijs Nötknäpparsvit; den sistnämnda visserligen i B. Bumble & The Nutcrackers energiska version, men ändå. Och den här gången har Wells städslat några cirkusartister också. Samt fyllt på den komikerreserv som tidigare innehades av Robert Gustafsson solo, med den drabbande trion Johan Ulveson, Johan Wahlström och Mikael Tornving. När dessa gentlemän kör OS i One-liners, där även Jill Johnson och Charlotte Perelli så småningom deltar, blir det hur roligt som helst. Det är inte för inte som de presenteras om ?Flinet?, ?Punchen? och ?Timing?. De biter av sina repliker som isbitar i ett On the Rocks-glas och när Ulveson uppträder som förstörare av en historia som Wahlström försöker dra är det också kul. Mycket kul. Showen stampade i gång 20.00 och skulle komma att hålla på i bortåt tre och en halv timme, uppgavs det. Tyvärr tvingades dock detta pressteam breaka i pausen, efter cirka en och en halv timme. Annars hade ni inte fått se och läsa den här rapporten förrän i morgondagens tidning och ? hur kul hade väl det varit? Showmannen Robert Wells kompade komikertrion i Leroy Andersons gamla pålitlighet The Typewriter, där de alltså fick hamra på varsin akustisk skrivmaskin medan Wells själv hamrade på flygeltangenterna. Ett helt oklanderligt låtval inföll när Wells körde Little Feats Let It Roll, som också verkligen tryckte upp ångan i föreställningen. Annat kul i den första akten in-kluderade Jill Johnsons effektfulla entré bland cowboys och med scenerier från Monument Valley i Arizona på bildskärmarna, samtidigt som hon sänkte ner hela sin själ i en version av Patsy Clines Crazy (skriven av Willie Nelson). Fröken Johnson, som absolut är en fullblodsartist med ständigt allt kortare kjolar, hann också med sin egen stora brottarhit Can?t Get Enough of You. Charlotte Perelli rev av Gloria Gaynors I Will Survive och Martin Stenmarck gjorde full rättvisa till Boomtown Rats I Don?t Like Mondays. Lille Tito Beltran sjöng först prydlig opera, men lät sig sedan skojas med och förvandlades brutalt via en ?Extreme Makeover? till en minikopia av Magnus Uggla. Och så slets det obligatoriskt svulstiga Queen-medleyt fram, innan paus utbröt. Det kan vara lite musikalisk show- och karavanprägel över Rhapsody In Rock, men folk är ju nöjda och gillar vad de serveras och angående gemytlighetsfaktorn så kan man aldrig säga annat än att den är skyhög här. Dessutom gav det ju fan i att regna i Luleå på onsdagskvällen också. Robert Wells tog åt sig äran för det. Kanske med all rätt också.