Verklighet och vardag i bokform

Verkligheten och vardagen hamnar inte så ofta på pränt. Därför är det unika historiska dokument som ligger på bordet framför Wivi-Anne Olson, 71, Mary Nyberg, 78, Berit Järlstig, 71, och Birgit Eriksson, 73. Det är dessa fyra som bor i Luleå av den klass som slutade ?Semis? i Haparanda för 50 år sedan. Sedan 50 år tillbaka har eleverna i den klassen berättat om verklighet och vardag i ?Den röda boken? som sedan skickats vidare till nästa klasskamrat. ?Den röda boken? har hängt med under alla år (fastän det eftersom åren gått blivit flera röda böcker). I boken, som skickas i bokstavsordning från person till person, finns berättat om stort och smått som hänt under tiden sedan senast boken var hos just den personen,  ? Vi har kanske inte berättat om det allra mest nära, säger Wivi-Anne Olsson.  ? Men vi har berättat om man och barn och om arbetet. Alltså tidsdokument som spänner över ett halvt sekel, i en period där mycket hände, både inom skolan, där de alla hade sin utkomst, och i samhället i övrigt.  ? Vi var nog den första generationen som verkligen höll fast vid vårt yrke, tror Wivi-Anne Olson.  ? Vi arbetade i skolan, födde våra barn och när de var tillräckligt stora så gick vi tillbaka till skolan igen. Stolta över sitt yrke 26 elever slutade skolan den där dagen 1955. Såvitt känt är 22 av dem i livet fortfarande. Lever och frodas, det gör också ?Den röda boken?. Häromsistens damp den ner i brev-inkastet hos Birgit Eriksson, med nya hälsningar från gamla klasskamrater. Men Wivi-Anne Olson berättar att det fanns en tid, närmare tio år, när boken var försvunnen. De fyra Luleådamerna har förmånen att få vara mer ?uppdaterade? om vad som händer kamraterna runt om i landet. När någon av dem står i tur i bokstavsordning och får boken, så passar de andra på att läsa också.  ? Visst har vi fått tips från varandra om jobbet, berättar damerna som alla varit lärare hela sitt yrkesliv. Det är ett yrke som de är stolta över. Det märks.  ? Tänk så många elever som vi har lärt läsa, funderar Berit Järlstig. Deras lärarinna på ?Semis? har varit ett föredöme. Brita Öller är i dag 93. I det senaste brevet till eleverna, inklistrat i den aktuella ?upplagan? av ?Den röda boken?, föreslår hon att böckerna lämnas över till Nordiska museet som tidsdokument nu när det gått 50 år sedan examen. Hon berättar också om hur en 93-årig före detta lärarinna och sjukgymnast kan känna sig och melankolin breder ut sig bland damerna i Luleåkolonin. Brita Öller kom till småskoleseminariet i Haparanda det år då den nu 50-årsjubilerande klassen började. Inte konstigt då att de här eleverna har en särskild plats i hennes hjärta. Hon kom dessutom som ersättare till en föga omtyckt översittare till lärare. Ryslig historia  ? Han tyckte om att få eleverna att gråta, berättar Mary Nyberg och fortsätter med att berätta en rysansvärd historia om när hon gick preparandkursen inför småskollärarseminariet och inte hade rätt på perfekt particip- och supinum-formerna.  ? Han tog ur en bok ur bokhyllan och sa att jag skulle ta ut satsdelarna, alla satsdelarna, på de första 40 sidorna ur boken. Det tog en vecka av mycket hårt arbete, men sedan kunde Mary Nyberg lägga boken framför läraren och kräva att han skulle rätta den.  ? ?När jag har lagt ner en vecka av arbete, så ska magistern också rätta?, sa jag, berättar Mary Nyberg. Till saken hör att läraren ville kallas adjunkt.  ? Men jag kallade honom alltid ?magistern?, deklarerar -Mary Nyberg med fast stämma. Hennes klasskamrater ler.  ? Jojo, liten hämnd är också en hämnd, påpekar Wivi-Anne Olson. Det var svårt att få ?magistern? att rätta men till slut gick det och den läraren försökte aldrig få Mary Nyberg att gråta igen. Och flera av de andra eleverna på preparandkursen blev styrkta av hennes oräddhet. Stor träff i Stockholm Men sedan kom Brita Öller, lärare i svenska och engelska ...  ? Vi var ju nya och hon var ny. Hon säger att hon tycker att det var något särskilt med vår klass, säger Wivi-Anne Olson. Avsikten var att ?Den röda boken? skulle skickas vidare senast två veckor efter mottagande. Men visst finns det bekännelser i boken: ?Nu har jag överskridit tiden med två dagar ... ? erkänner Birgit Eriksson på en sida. Men det må hon vara ursäktad, för hon skriver också att boken kom till henne samma dag hon flyttade till Skurholmen och mitt i flyttbestyren. Men de här eleverna har också träffats på andra sätt än i bokform.  ? I början hade vi klassträff vart femte år, men nu blir det kanske mera sällan. Men i höst ska vi träffas i Stockholm och då får vi väl diskutera om vi ska lämna ?Den röda boken? till Nordiska museet, funderar Luleådamerna.  ? Kanske ska vi börja med ?En blå bok? efter den röda ... 26 småskollärarinnor med kanske 40 års lärarerfarenhet, hur många numera läskunniga elever blir det, tro?  ? Mycket har ju förändrats sedan dess, tycker Berit Järlstig.  ? I början kunde man få elever som inte kunde läsa, inte kunde knyta sina skoband och knappt ens snyta sig. Efter hand blev det allt fler som kunde läsa och det ställde naturligtvis and-ra krav på oss lärare. Håller koll på boken Här och där stöter damerna på vuxna män och kvinnor som de haft som elever.  ? Jag träffade på en som kom fram och sa: ?Vet du om att du är min första lärare?? Man får väl vara glad att de inte säger ?min GAMLA lärare?, skrattar Wivi-Anne Olson. De andra i avgångsklassen på Semis 1955 kan nog tacka henne för att ?Den röda boken? vandrat mellan eleverna så länge.  ? Njaa ... säger hon, men blir snabbt tystad av Mary Nyberg, Berit Järlstig och Birgit Eriksson.  ? Åjo, det var ju du och Lena som startade boken, säger de i munnen på varandra. Det är Wivi-Anne Olson som tar telefonen och ringer upp när boken stannar alltför länge på en plats i vårt avlånga land. Vad är planerna för höstens klassträff i Stockholm? Tänker de forna småskollärarinnorna gå på teatern eller något liknande kulturevenemang?  ? Huuva, det hinner vi inte, säger Mary Nyberg.  ? Vi bara pratar och pratar och pratar . . . marianne.westin@kuriren.com 0920/375 47