Tydlighet. Inledningen handlar om tydlighet. På Björns kostym står det Gustafsson på ryggen, på Henriks står det Schyffert och på backdropen står det backdrop. The Hives Go right ahead dånar och de två underhållarna kommer joggande genom Kulturens hus stora sal och upp på scen.
När de får ordet fortsätter tydligheten. Henrik Schyffert slog igenom 1992 med I manegen med Glenn Killing, när Björn Gustafsson var sex år gammal. De missar inte den straffsparken och Björn pratar om att Henrik på turnén vill ha med ett ergonomiskt arbetsbord, kliver upp 06.00 för stavgång och jojo-bantar. Omvänt om att Björn får sitta fram i bilen, använder babyschampo och får vara uppe hur länge han vill.
Det är även tydlighet över kvällens upplägg. De två presenterar sig själva och skämtar med, och om, varandra i en stund innan det är dags för den yngre ståupparen för egentid i rampljuset och då upphör tydligheten för en stund.
För herregud vad det går undan när Björn Gustafsson sätter fart. Med sin patenterade fumliga, kroppsbaserade stil och spelade osäkerhet sprutar orden ur göteborgaren och han vet precis vad han gör när han fipplar med mikrofonsladden. Efter en klassisk ståuppstart om ”vad som hände på vägen hit” kommer han in på hen. Och i skämtet nämner han ordet drygt 1200 gånger men håller trots en invecklad historia hela tiden en imponerande koll på sina hen.
Han pladdrar, pladdrar och utan att vi riktigt märker det tar han oss från det ena ämnet till det andra skämtet och det innebär att vi slipper det ofta pinsamma övergångarna som ståuppare ofta står för. För att vi helt enkelt inte ens märker dem. Vi hamnar i djurens värld, i ärtpåsarnas skolidrott och hur han kommer att vara som farfar utan övergångar. Björn blir själv andfådd av farten och skyller på förkylning (”Fan vad kallt det är här uppe, jag fattar inte att vi har gjort reklam för showen. Det hade ju räckt att skriva ”det blir varmt och håller på i två timmar” så hade folk kommit hit”) men jag tror det är speeden. Det största skämtet ikväll kan vara mina anteckningar för jag är chanslös att hinna med.
När Henrik Schyffert kommer in för att lösa av smyger jag, i rollen som fotograf, nära scen för bra bilder. Jag visar då orutin men det gör inte Schyffert. Inför en fullsatt lokal blir jag förhörd och får en lektion. Om hur kul det måste vara för tidningen att showen kommer hit så att vi får något att skriva om och slipper enbart bevaka ”Handtrallans dag i Boden” eller ”tvåtusen idioter som står i en tumme på en is”. Han förutspår denna recension med att så fort det nämns snuskigheter så ”blir det en hubbekubbe eller vad ni delar ut för betyg. Pratar vi integration blir det fyra. Det kommer stå: bäst: längden. Sämst: snuskigheten. Fråga: var är tjejerna?”.
Du har fel Schyffert, för det är inte så mycket snusk och det är riktigt roligt och du visar att du är fantastiskt proffsig och har förmågan att improvisera.
För efter ”hånet” av dessa två tidningar kommer han in på en annan utläggning om journalistik och jag inbillar mig att han inte hade gjort så om inte jag hade smugit fram.
De som såg RAW Comedy Club på samma scen förra vecka får en helt annan klass och nivå ikväll. Mellanstadiediscot-utläggningen är inte ny men annars är det en uppvisning i humor av ståuppscenens obestridde kung.