Det som ibland kallas folkhemmets mörka förflutna i den mån samhället också har innehållit ett folkhem .”Ditt liv och mitt” handlar om vårt förakt för svaghet och avvikelse, vår tro på konformitet och att ordning också måste innebära intolerans.
Huvudpersonen Märit anländer till Lund fast hon borde åka till sin sjuttioårsfest i Norrköping. Det förflutna ropar henne ut från Grand Hotels lyx och bort mot Norra Kyrkogården där hon finner den kollektiva graven för Vipeholms intagna. Den stora sinneslöanstalten där hennes bror levde och dog. I femtio år har hon och släkten tigit, ett halvt århundrade har gått sedan hon besökte Lund. Minnesstenen är helt liten även om hon minns den som stor. Han hette Lars, kallades Tok-Lars eller Haltelyttelasse där i fyrtiotalets Norrköping och han var hennes bror.
Nu har hon återvänt från sitt medelklassliv, i sin väldigt dyra kappa, på flykt från det väldigt dyra hotellet läser hon på minnesstenen: ”Var resan stormig, huru skön är inte vilan.” Märit har ständigt sällskap med Den Andra. Ett överjag, en tvillingsyster som aldrig fick födas men lever livet igenom som moraliskt korrektiv. Deras konflikter har inget slut.
Vipeholm var en fasansfull anstalt. Även sedan perspektivet på fattigdom, otillräcklighet och viljan att skapa ett solitt samhälle fått sitt – Vipeholm var grymt, där genomfördes ”experimenten” med sötsaker för att utröna sambandet med karies, där vistades som mest 1 000 intagna och vittnesmålen talar om vanvård, förvaring, misshandel. Under en period av fyrtiotalet var överdödligheten både skrämmande och svårförklarlig.
Majgull Axelssons vrede och polemiska iver är stor i romanen. Det gör att hon ibland också blir övertydlig och retoriskt storslagen när dramatiken egentligen inte kräver det. Det moraliska uppdraget fullgörs inte alltid med de största gesterna.
Diskussionen om den här tiden och dess otvetydiga övergrepp är nödvändig. Men hög moral slår åt alla håll, ibland också mot förnuftets klarsyn. Vem saknar skuld när starka normer gör samhället bättre, men behåller föraktet för de svaga? Vem har inte del i det ansvar som kan utkrävas av de som formulerade socialhygienens föreskrifter?