De senaste veckorna har medier, både traditionella och sociala, fyllts av kvinnor som under hashtaggen (märkningen) metoo vittnat om hur de utsatts för olika typer av ovälkomna sexuella inviter, trakasserier och i vissa fall rena våldtäkter.
Varje berättelse gör mig bestört, ända in i själen. Jag vet egentligen inte vad som är värst, att nästan alla kvinnor i mitt Facebookflöde varit med om någon form av sexuellt övergrepp eller att det finns kvinnor bland oss som tycker att ”det inte är så farligt, nyp tillbaka vettja”.
Precis som de flesta andra har jag också blivit utsatt. Jag var 11 år gammal och hade figurerat på bild i samband med en nyhetsartikel om min mellanstadieklass. Ett tag efter publiceringen blev jag uppringd av en man som presenterade sig som journalist på lokalradion. När man är 11 år förstår man inte allt här i världen, däremot förstår man när det inte känns bra. Och det kändes inte bra när mannens frågor blev konstigare och konstigare.
Han avslutade samtalet och jag berättade för mamma att mannen ställde konstiga frågor om mig. Något som fick mamma att reagera, så klart. Hon ringde till lokalradion och där fanns ingen med det namn han uppgav. Så klart. På den tiden fanns inga nummerpresentatörer och gemene man hade inte en mobiltelefon i näven.
Det gick ett par dagar till och sedan ringde mannen igen, den här gången var det jag som svarade i telefonen och när jag hörde att det var den där mannen räckte jag över luren till pappa. Jag blev tillsagd att gå in på mitt rum och gjorde det.
Jag vet inte vad pappa sa till mannen, men jag kan ju föreställa mig vad jag hade sagt i samma situation. Mannen ringde aldrig mer till mig. Hela den situationen gjorde 11-åriga Malin medveten, medveten om vad somliga män är kapabla till och medveten om att man som tjej och kvinna måste akta sig. Skydda sig.
Så det har vi gjort. Jag och kompisarna, alltid (så gott som) varit två när vi gått ut på krogen och gått hem från krogen. Pratat i mobiltelefoner högt när man varit själv ute sena kvällar, haft nycklar i handen med vassa sidan ut som ett vapen. Utifall att.
Visst är det bra att vi gjort så, men faktum är ändå att de gånger jag utsatts för ovälkomna närmanden har det oftast skett från män i omgivningen som jag känner. Allt från arbetskamrater till ytligt bekanta.
Som nästan 40-åring har klokheten blivit lite större, vill jag tro. Det jag oroar mig mest för nu är ju så klart min dotter. Min fyraåriga fantastiska flicka som är så klok, så fin och så oskyldig.
Jag vet att det bara är en fråga om när. Inte om. Hon kommer att bli utsatt, frågan är bara hur tidigt. Och av vem? Hur allvarligt blir det och hur ska jag göra för att skapa det förtroendet som gör att hon berättar för mig när hon blir utsatt. Oavsett om det är på skolan, sociala medier eller på fotbollsträningen.
Det är en del i det hela.
Den andra delen stavas pojkar, jag har en pojke hemma. Han är åtta månader och har som hobby att dregla. Men för mig och min man gäller det att börja redan nu, att lära honom att respektera tjejer, respektera ett nej och framförallt – säga ifrån till kompisarna som inte lärt sig. Att inte tyst acceptera och samtycka.
Där har vi det största jobbet, vi föräldrar. Vi som ska forma framtidens unga vuxna. Vilket ansvar och vilka möjligheter vi har.