Det är snart dags för en vintervandring i teaterföreningens regi. Tidigare i somras var det en liknande föreställning, dock i ett väldigt mycket behagligare klimat.
Den här kvällen ska visa sig bli bister och kall – men bara på ytan.
Teaterföreningen ute på Hertsön har visat upp sina kreativa sidor många gånger de senaste åren. Regissören Ulla Lyttkens och dramatikern Håkan Rudehill är drivande i projektet, men utan de mängder av talanger, unga och gamla, som finns ute på Hertsön, skulle teatermakarna inte klara av sina uppdrag.
Jag har sett paret Lyttkens/Rudehill skapa teater sedan början av 1980-talet. Vare sig det handlar om stora föreställningar som "Malmberget 36", "Vem sköt Ajax" med Ersnäsrevyn, eller enstaka teaterhappenings, har det alltid funnits en sorts magi över arbetet.
Och en förmåga att tillåta människor utan större teaterbakgrund att blomma ut i sina olika roller, i ett förädlat samspel med professionella konstnärer och kulturarbetare.
Det där är en sorts teatermagi som känns direkt när vi börjar vandringen. Här och där stannar vi till i olika scener som utspelar sig på gårdar, cykelvägar och i träddungar.
På en cykelväg ser vi en man och en kvinna närma sig varandra, längtansfullt ropande namnen, men samtidigt utan att se varandra. De går förbi varandra och de möts aldrig, trots de längtansfulla ropen.
På en annan gård finner vi en pojke som drar sin kärra efter sig och placerar ut små ledtrådar, som för att ge någon chansen att hitta honom.
Längre fram blir vi stoppade av barn som rullar från en slänt, ner mot oss. En bit fram står en mystisk kvinna som plötsligt börjar ta av sig vinterkläderna och under bär hon en riktig prinsessklänning. Under stora svårigheter vacklar hon fram mot en man framför sig. En liten märklig saga som slutar med ett varmt bröllop ute i kylan.
Hela teatervandringen får mig att nästan glömma den skarpa kylan. Väl framme vid kvarterslokalen fortsätter teaterupplevelsen inomhus. Det blir sånger, sketcher kring olika märkliga föremål och en hyllning till Finlands hundraårsjubileum när hela publiken snabbt lär sig finska och sjunger med i, "Emma, Oi Emma, kun lupasit olla mun omani"!
Vad handlade allt om?
Kanske bara några enkla, men viktiga saker. Gemenskap, att arbeta tillsammans, att låta var och en delta och bidra med det man kan. Att skapa något som bidrar oss alla att hålla värmen när det blåser kallt.