Marianne: Vi kommunicerar allt mer med varandra. Men talar vi någonsin med andra? Bryr vi oss om vad som sägs (eller kommuniceras, som nyordet för informationsspridning är)?
Tillåt mig tvivla.
Ett exempel. I min fars familj fanns tidigt en av bygdens första telefoner. Farfar var nämligen linjemästare och kunde kallas ut vid strömavbrott i både helg och söcken. Om farfar levt i dag hade han häpnat över allt strunt som sägs på diverse sätt i diverse sammanhang. Det skulle aldrig fallit honom in att kolla i telefonen vad det var för väder, till exempel. Eller fråga grannen via Facebook.
Anna: Kommunicerar vi verkligen, då? Är det inte så att alla älskar ljudet av sin egen röst eller synen av sina egna statusuppdateringar så mycket att vi glömmer att lyssna till andra? Eller har en så bestämd ståndpunkt att den är praktiskt taget omöjlig att rucka på, oavsett hur bra argument andra kommer med. Antingen blir det ett ogenomträngligt surr av röster som talar förbi varandra eller ett skyttegravskrig där invektiven haglar men man inte kommer nånvart.
Och mitt i allt detta förlorar orden sina betydelser, vattnas ur.
Marianne: Så sant! Vi har föga känsla för orden och dess valörer numera. Ett exempel är ordet ”kylslagen”, som jag och faktiskt flera med mig med släkt i restaurangkök förstår som ”ljummen”. Numera används det för iskalla vinterdagar eller för den delen svala sommardagar.
Nutida tevedebatter eller för den delen när så kallade experter är inkallade för att kommentera, utmärks av att ingen lyssnar. Debattörerna eller experterna (sällan de samma) vill få fram sin mening. Inga följdfrågor ställs, en får aldrig veta mer.
Anna: Och det värsta av allt: åsikter jämställs med fakta. Vad är det för svammel! Om någon ”känner på sig” eller är övertygad om att jorden är platt ÄR den åsikten inte lika mycket värd som det faktum att vi bor på en boll. Det bara är så. Men i detta snurriga tidevarv tycks det väga lika tungt. Man tar sig för pannan. Som redan stångats blodig mot dumhetens vägg.
Marianne: Fast är vi inte lärda att alla åsikter är lika mycket värda?
Men du har rätt igen: Åsikter ska inte jämställas med fakta och framför allt inte pådyvlas andra, kanske yngre och okunnigare människor. Framför allt inte när det handlar om saker som kan skada; som att alla människor inte är lika mycket värda och att vi behöver inte göra något för att motverka klimatförändringen.
Vi använder sällan inledningen ”Jag tycker” numera. Vi säger hellre ”Så här är det…”
Anna: Lite ödmjukhet skulle inte skada. Var och en är expert nu för tiden, på väldigt lösa grunder. Och den som skriker tillräckligt högt vinner. Hur vederhäftigt och klokt skrikandet är spelar mindre roll.
Hur ska vi vända den här skutan som är på väg att kapsejsa?
Marianne: Kan inte förstå annat än att vi måste lära oss att lyssna igen. Höra vad folk säger och inte bli skräckslagen när det blir tyst - för det kan hända att personen du pratar med faktiskt funderar över vad du just sade och vill ge dig komplimangen att ge dig ett genomtänkt svar. Inte bara babbel och ord för att höras.
Anna: Ja! Fram för att lyssna! Och för att vara tyst när det behövs. Ska vi ta det som ett nyårslöfte?
Marianne: Nyårslöfte? Sådana har en tendens att bli brutna löften. Sluta snusa, sluta röka, börja lyssna. Vi tar det lite allvarligare och lovar på ”heder och samvete”. Sådant, heder och samvete, är det för övrigt också ont om numera. Men, som du avslutade förra ”parkrönikan”, Det är ett ämne för en annan krönika.