Värdefull historia räddades

boken ett resultat av Erssons seglingar under 20 års tid med den lilla enkla segelbåten Måsen. Seglingar först runt Luleå skärgård och efter det kustbygderna i Bottenviken och Kvarken. Ett genuint människointresse och ett pockande behov av att samla in historierna som med åldrande berättare håller på att sjunka in i glömskans dimma har drivit honom. Räddning i grevens tid I grevens tid har han räddat till eftervärlden de sanna mustiga berättelserna om exempelvis smugglarkungen Mabou-Erik och andra profiler och intressanta vardagsmänniskor. Nedslag i en vardagskultur som roar, berör och kommer nära och som inte bara kan intressera sjömänniskor utan alla som vill hänga med på äventyr, ung som gammal, kvinna som man. Boris Erssons privata seglingar och insamlande av material från möten formades till tanken på att skapa en bok. Göra bok, radio, film och annat är dyrt. Så blev hans möten med spännande människor till två EU-projekt Mare-Botnicum ? Kustliv i Bottenviken och Kvarken. Materialet som föreligger är enormt, över 13.000 bilder, radioprogram som sänts, TV-program, film som produceras och ska färdigställas i sommar och utställningar ? för Luleås del en stor dito som ska stå två månader i Konstens hus generösa lokaler kommande sommar 10 juni?13 augusti. En utställning på över 200 bilder och rekvisita med tonvikt på den norrbottniska skärgården. Berättelser på nära håll  ? Det har varit viktigt för mig att få berätta de här människornas historia. Inte behöver vi sitta och titta på några amerikanska såpor. Det finns ju faktiskt helt fantastiska berättelser runt omkring oss. Men det gäller ju att ta rätt på dem. Flera av dem jag intervjuat finns inte mera. Jag kan känna att oj, vilken tur att jag hann, säger Boris Ersson. I dagarna ska han, tillsammans med sin arbetskompanjon Alf Arne Harjo som formgivit boken och coachat Ersson i urvalet av bilder, textbehandling och annat, se produkten på pall efter pall gå ut till köparna.  ? Det här är en succé, jag börjar faktiskt bli orolig för att inte böckerna ska räcka. Det här ju Föreningen Nordens årsbok 2006! säger Harjo. Den tryckta föreliggande första upplagan är på 8.000 böcker. En finsk och en engelsk upplaga planeras. Boken är beställd av Norrbottenskommuner i kustregionen, från finska sidan och har till och med beställts till Amerika.  ? Jag har till och med blivit inbjuden att komma och berätta om det här projektet i USA, men hur skulle jag ha råd till det? Vi drömmer också om att man skulle kunna tömma en stor seglare och inreda lastrummet med en flytande utställning och göra resan runt de besökta skärgårdarna igen. Men vem kan sponsra det? Det borde också, likt det Sjöfartsstyrelsen gjort i halva Sverige, skapas en guide ?Ett levande sjökort? för dylika områden. En CD som du kan sätta in i bilen när du är ute och åker och få direktinformation om besöksvärda avsnitt. Är turistbranschen och kommunerna intresserade? frågar Boris Ersson inbjudande men samtidigt krasst realistisk över det förmodade svaret. Intressant ? o ja, men möjligt att genomföra? Nej, och inte bara på grund av pengabrist. Lättare än någonsin  ? Nej, det är väldigt segt att få till det. Trots att det nu är lättare än någonsin, ta bara tekniken för att skapa en bok, en film, radio och utställningsmaterial, säger de tu och sveper ut med blicken över Alf Harjos kontor där några nätta IT-sektioner klarat hela paketet med bara två man vid tangentborden. Struntar i motvinden Tungrott? Ja, det är det och har varit att rida på framgångsvågen. När något man skapar blir så väl mottaget borde ju allt löpa av sig självt, men så ser inte verkligheten ut, inte ännu, konstaterar Boris Ersson. Men han är en kämpe, en kulturell sjöbuse som struntar i motvinden och brottsjöarna på det kulturhav han valt att belysa. Men boken har landat hos makthavare i länet som kanske kan agera positivt:  ? Jag har skickat boken till landshövdingen och till landstingsrådet Ögren, säger Boris Ersson och ler. Några avsnitt ut boken som kom att få 288 sidor: Guds finger i Kåge hamn En sensommardag 1986 såg författaren av en slump ?sin? båt i Kåge hamn. När han efter någon vecka ringde för att ge credit för den ekbordade gamla fina seglaren blev det tyst i telefonluren hos ägaren som just fått veta att han och hans fru skulle få adoptera efter tio barnlösa år. Och båtens öde var bestämt i samma veva som samtalet ringdes från Luleå.  ? Jag har lagt ned en massa tid på att rusta upp den där båten. Men med ett spädbarn kommer vi inte att segla särskilt mycket de närmaste åren. Så nu på morgonen har vi bestämt att vi ska sälja båten.Precis då ringer du. Jag vet inte om det är Guds finger eller ödet. Men nu säger jag till dig fast jag inte känner dig Boris.Vill du ha båten så är hon din! Och Guds finger eller tillfälligheternas spel ledde så till att den gamla kostern hamnade i Luleå?. Mary Ann Mary Ann, en ?dam? som satte Luleå på kartan som som en av Sveriges ledande skeppsbyggarstäder. Brigantinen, som kom att segla jorden runt byggdes 1838. Mary Anns saga är en häftig historia! Så lång att den förstås inte kunnat inrymmas i sin helhet i boken. För dig som vill läsa allt finns berättelsen att finna på portalen www.bottenviken.se/mary-ann. En spännande berättelse som gjord för att bygga en roman på, drömmer Boris Ersson. Smugglarstrapatser Gamle tullaren Nils Lindén fick ett rykte nästan lika stort som smugglarkungen Mabou-Erik. Lindén jagade nitiskt Mabou-Erik och hans gäng kring laxarrendet Lilla Sarvis runt krigsåren. Det var maffialiknander scener som utspelade sig. Här en slagsmålsscen vid ett ingripande: ?Innan dom var ute på fritt vatten fick jag tag i relingen och hävde mig ombord. Men det var halt av fiskslem i båten så jag föll på rygg intill motorn. Jag såg svänghjulet snurra en halvmeter från mitt huvud.Kovero hoppade på mig och vi slogs vildsint. Han var oerhört stark och några sekunder såg det ut att gå riktigt illa. Han försökte trycka min skalle mot svänghjulet. Men så fick jag tag med tänderna i kinden på honom och bet till så blodet började rinna. Han ryggade tillbaka och då hoppade jag på honom och fick honom under mig. Men då kom Koveros kamrat bakifrån och tillsammans lyckades dom välta mej överbord. Jag klamrade mej fast med händerna i relingen. Då klippte Kovero mig över fingrarna med en laxklubba så att fingrarna gick sönder?. I boken finns flera beskrivningar om kvinnorna och deras liv och betydelse i den ofta tuffa kampen för uppehället där fisket var centralt. En av kvinnorna som beskrivs är Signe Lindgren på Estersön. Hennes kraftfullhet går tydligt fram och förstärks inte minst av en beundransvärd plikttrogenhet oavsett vilka offer som utkrävdes. I mörkret på isen en kväll gick hon ned sig i en vak och hade inte ett par män som kom vandrande sett henne så hade hon dött ensam ute på isen.  ? Nerverna fick sig en knäck. Jag var ofta rädd när jag var ute i båten. När min man var på säljakt och jag visste att isen varken bar eller brast, då hade jag många sömnlösa nätter. ?Tänkte du aldrig på att flytta? undrar författaren och Signe som levt i alla tider med man och barn, fiske och jordbruk på ön svarade: ?? Vart skulle jag flytta? Vi hade ju allt härute. Vi hade börjat med fyra tomma händer och byggt hus och båt och tillverkat redskapen själva. Esterön var ju vårt hem?. Barn och ungdomar speglas också i boken. En av dom är unge mannen Egil Sandström som blir kunnigt och trevligt segelsällskap utefter finska kusten. Unge Egil har vuxit upp med allmogebåtar på Holm-ön utanför Umeå. Här finns också en liten sällsam berättelsen om lilla sexåriga Veronica Egnell på Holmön i Västerbotten som skickade en flaskpost en sommardag. Två år senare vandrade en kvinna vid namn Eila Rantta Suomela efter stranden på ön Hailuoto vid den finska kusten. Hon hittade flaskposten och en kontakt inleddes mellan de två kvinnog