Beata funderar. Hur dog Sven och hur såg kistan ut? Men mamma blir ledsen om hon frågar, även om Beata själv inte är det, hon minns inte sin bror. Men så länge ingen pratar om det som har hänt så kan hon inte sluta tänka på döden. Hon funderar också på hur hon ska våga berätta för en äldre kusin att hon är kär i honom. Sköra känslor som, när hon delar dem med bästa kompisarna, Lina och Sara, bemöts fördömande. Så skapas skammen över att vara utesluten från gruppen, om än bara tillfälligt. Katarina Kieri är bra på att ringa in smärtpunkter och få dem att lysa upp en stund.
Berättelsen kretsar framför allt runt de här tre flickornas vardag, med bordtennis och lekar som Hela Sverige bakar. De skrattar och kivas och är lätta att identifiera sig med för barn ungefär i Beatas ålder. Anna Sandler har illustrerat med färgpennor i milda toner.
Finstämd vardagsdramatik i korta kapitel för barn som vill pröva på att läsa själva, men som ännu inte är så vana. Men kanske att det hade behövts lite mer otydlighet för att ge utrymme till den egna fantasin, liten udda ting som inte är så lätta att placera, klurigheten - som är Katarina Kieris kännemärke.
Katarina Kieri är född i Luleå men bor idag i Uppsala. Hon har skrivit flera böcker för både barn och vuxna, där romanen och uppväxtskildringen ”Morbror Knuts sorgsna leende”, undersöker hur djupt vi präglas av våra rötter, var de börjar och var de slutar. För ungdomsboken Dansar Elias? Nej!, 2002, fick hon Augustpriset.