- Då tänkte jag att"nu är det kört" jag kommer att dö", berättar hon.
Vi träffar Monica, nu en 66- årig pensionär som vunnit flera slag mot sin cancersjukdom men till priset av tuff förmodligen livslång medicinering och smärtor som hon lärt sig leva med. Men det här är inget snyftreportage utan en berättelse om vikten av att ha ett positivt förhållningssätt och redskap att ta tillvara det pågående livet.
- Kanske min berättelse kan hjälpa andra, hoppas Monica som hela tiden trycker på vikten av att försöka vara positiv och att leva just nu.
- Det är så viktigt att ta tillvara den tid man har. Skapa njutbara stunder för sig och våga tänka framåt. I dag tänker jag på vilka blommor jag ska ha på balkongen nästa år, säger hon med glittrande ögon.
Mådde dåligt
Den sorts bröstcancer som hon drabbades av - det finns flera olika sorters bröstcancer - visade sig vara östrogenberoende.
- Ett bröst opererades bort och jag fick starka mediciner som tömde kroppen på allt östrogen, jag mådde fruktansvärt dåligt. Medicineringen höll jag på med i fem år. Jag gick på kontroller men man hittade ingen spridning i lymfsystemet.
Gick ned i vikt
Åren gick, hon mådde bra och jobbade på i sin roll som mentalskötare och trivdes med livet och samvaron med son och dotter och deras familjer. Då plötsligt kom en blixt från en klar himmel:
- Jag började gå ned i vikt, jag hade vägt runt 90 kilo. Jag skyllde det på att jag börjat promenera, jag hade inte i tankevärlden att det var något alarmerande, säger hon.
Men det blev värre, svåra kramper i magen sköt till och hon hamnade i vården igen.
- Man tog alla möjliga prover, gjorde en massa jobbiga undersökningar men hittade inget. Till slut sade läkaren att "vi måste öppna och titta efter".
Efter operationen kom en av de domar hon råkat ut för under sin sjukdomshistoria.
- Inoperabelt. Jag hade tumörer på flera ställen i magen, stopp i tunntarmen. Bröstcancern hade lyckats smita iväg trots att lymfproverna inte visade något, berättar Monica. Gardinen gick ned och hon tyckte att nu var det slut på livet, hon funderade på hur hon skulle berätta för sina nära och kära.
- Det tänkte jag mest på, mindre på mig själv, säger hon. Men jag var förbannad. Varför skulle jag drabbas, vad hade jag gjort som förtjänat detta? Ilskan höll henne uppe och lugnet återvände i väntan på läkarnas provsvar om vad det var för cancer hon drabbats av.
- Så ringde läkaren och förklarade att i allt elände så hade jag drabbats av exakt samma cancer som den jag haft i bröstet. Den kunde inte opereras men behandlas. Jag var tacksam, inte minst att det hade gått tio år mellan sjukdomstillfällena, läkarvetenskapen hade gått framåt.
Det blev samma medicinrally som tidigare, östrogendödare, cortison, medicin mot ångesten som rev tidvis, humöret åkte berg- och dalbana.
- Vissa dagar var ett enda svart hål då jag bara struntade i allt. Disken fick stå, jag struntade i allt.
Långsamt tog hon sig tillbaka till vardagens hjulspår.
Nu skulle det väl vara slut på obehagliga överraskningar men jokern i leken kom.
- Mitt ena ben svällde plötsligt och blev enormt. Jag kunde inte gå. Det visade sig att cancern skapat en blodpropp i ena ljumsken. Det blev ett halvår med propplösande sprutor och benet som måste lindas. Det var ett helvete, berättar hon.
Starka mediciner
I dag har cancern torkat bort och försvunnit men - på grund av de starka och skeletturkalkande medicinerna - ersatts med kronisk smärta. Den har Monica nu fått hjälp av Garnis smärtrehab i Boden att lära sig tackla. Och det går bra:
- Avslappning, lättgymnastik, god samvaro, psykologhjälp, eget skapande får vi vara med om här. Lärdomar vi tar med oss hem och praktiserar. Vikten av att vara nära barn och barnbarn. Och leva i en bra vardag, poängterar hon.
- Jag har en hund som väntar där hemma, jag har mina barn och fem barnbarn och ska bli farmor snart igen. Jag har sytt en amningskudde här till detta barnbarn, säger hon leende.
Hon har ont, hon har en smärtsam tid både bakom och framför sig men hon är positiv och gläds över varje dag och vad den bjuder. Det är nyckeln till ett bra liv - trots allt.