Den ser ut som en simpel låda. Inte alls stor, ganska anspråkslös. ”Frakt” står det på locket.
Så fort jag får syn på den på en hylla i ett av Norrbottens museums magasin kastas jag på en tiondels sekund tillbaka till min barndom. Jag minns hur jag alltid köpte en på flyget när jag var ute och reste med mamma och pappa under 80-talet. Det var en godislåda som hette Flygfrakt och innehöll Rollo-kolor, en liten Japp, en Käck, några Fox och ett paket Nickel. Jag minns resfeber, flygplansmat, Kanarieöarna, grisfest, kasettband, vänner och familj.
Alla dessa minnen på grund en liten låda.
– Det är det bästa med det här jobbet. Hur ett föremål kan öppna en port till någonting man har varit med om. Att ett enda föremål kan bygga så många minnen, det är häftigt, säger Anna Lundgren som är avdelningschef för samlingar och bildarkiv på Norrbottens museum.
Tillsammans med antikvarien Robert Pohjanen bjuder hon NSD på en spännande rundtur i de 4500 kvadratmeter stora magasinen. Det blir en resa bakåt i tiden bland dockskåp, snöskotrar, behåar, barnvagnar, björnspjut, brudkistor, porslin – och godisförpackningar.
– Vi har föremål som berättar om människorna, om samhället, om dåtiden, om nutiden. Det kan vara allt möjligt egentligen, det viktigaste för oss är att det finns en berättelse kring föremålen, att man ser människan bakom föremålet, säger Anna Lundgren.
– Det ska också finnas en anknytning till Norrbotten, säger Robert Pohjanen.
Norrbottens museum i Luleå består av totalt fem avdelningar. En av dessa innehåller bildarkiv och föremålssamlingar, det är där Lundgren och Pohjanen arbetar. Förr fanns föremålsmagasinen inne i centrala Luleå, men de senaste åren har de successivt flyttats till lokalerna på Björkskatan.
– De senaste två åren har vi jobbat intensivt med att flytta hit det sista och packa upp. Tanken med våra magasin här är att de ska vara så tillgängliga som möjligt. Man ska kunna gå omkring här och titta, lite som på en utställning, säger Anna Lundgren.
Hur många föremål finns det då i magasinen?
– Vi brukar säga runt 60 000–70 000, säger Robert Pohjanen.
Bildarkivet innehållet dessutom närmare två miljoner bilder.
Robert Pohjanen öppnar den tunga dörren som leder in till det första magasinet. Det består av träföremål. Stora byråer, stolar i olika former, garderober, hörnskåp och dockskåp. Bland mycket, mycket annat. Det är svalt där inne. 18 grader för att vara exakt.
– Magasinen är klimatanpassade för att bevara föremålen på bästa sätt. Det är en jämn temperatur, alltid runt 18 grader och 45-50 procents luftfuktighet. Hela året, säger han.
Alla fönster som finns i byggnaden är igenbommade. Dagsljus är de gamla föremålens värsta fiende.
Pohjanen stannar till vid ett litet skåp. Han berättar att det är det första insamlade föremålet som finns på museet. Det är ett kabinettskåp, även kallat Maunuskåpet, från slutet av 1600-talet som hittades under 1800-talet av den berömde statsgeologen Fredrik Svenonius från Gammelstad. Han skulle senare under samma århundrade bli en av grundarna till Norrbottens museum.
– Det här skåpet köpte han på 1870-talet med baktanken att det skulle passa på museet, säger Pohjanen.
Vi vandrar vidare bland barnstolar från 1800-talet, enorma längdskidor, utsmyckade seldon till hästar och fantastiskt inredda dockskåp.
Ett annat magasin innehåller teknikprylar. Vi hittar en snöskoter från 1960-talet, den allra första Arctic Cat-modellen.
– Det är en av de första som hade motorn fram, man kan se att den är rasande snabb, säger Anna Lundgren och skrattar.
I själva verket hade den här gamla ”sportmaskinen” från Bodträsk en motor på endast 7,5 hästkrafter och användes främst till fiske, vedkörning och skogsbruk.
– Den är ju jättetung och går inte att köra var som helst. Det var nog inte varje människa som hade en sån här på den tiden, säger Robert Pohjanen.
I de stora samlingarna finns föremål som tillhört de allra rikaste människorna i länet, men också saker som de mindre bemedlade haft i sin ägo. En av Robert Pohjanens personliga favoriter i magasinen är en filbunke från Jukkasjärvi. Den härstammar från 1867 – det sista stora svältåret i Sverige och i Norrbotten.
Filbunken har en text ingraverad på finska som beskriver nödåret med att isen gick tre dagar före midsommar och snön låg fortfarande kvar på Johannes Döparens dag.
Man brukar säga att nödåret 1867 var en av de saker som startade den svenska emigrationen till Nordamerika.
– Jag tycker om den här filbunken just för att det står berättat på den, det var inte många gånger man ristade in någonting på det sättet, säger Robert Pohjanen.
Att vandra i magasinen på Björkskatan påminner om att resa i tiden. Plötsligt är det 1960-tal och färgstarka, blommiga strandkläder i syntet. Sedan blir det 1700-tal och skamstraffens tid. Den stora straffstocken med både hand- och fotbojor vittnar om hur de som brutit mot lagen skulle förnedras till allmän beskådning, fastsatta utanför kyrkan.
Så kommer vi till ett Mariekex (fullständigt välbevarat) från tiden för första världskriget. Sedan har vi en gammal skida från 600-talet.
Magasinen innehåller det mesta. Många av föremålen har funnits länge på museet, medan andra tillkommit under senare år.
– Vi tar inte emot allt och det finns många skäl till det, utrymmesskäl bland annat, säger Robert Pohjanen.
Kan vem som helst knacka på dörren och lämna in gamla prylar?– Absolut. Men det är inte säkert att vi tar emot dem. Vi har en insamlingsgrupp som resonerar kring vad vi ska ta emot. Hur kompletterar föremålet samlingen och berättelsen om Norrbotten, säger Anna Lundgren.
Tillbaka till godishyllorna och flygfrakten. Vad har den egentligen med Norrbotten att göra?
– Godisförpackningarna är inte norrbottniska i sig, men de står för berättelser som många norrbottningar har, säger Anna Lundgren.
Då och då kan hon fundera kring vad som kommer att sparas och bevaras från 2017.
– Vad är viktigt för människor nu? Vad kommer att sparas? Det är en utmaning, för man vet ju aldrig vad som framkallar minnen i framtiden.