På programbladet står det: ”En poetisk dansföreställning för våra yngsta planetskötare”, och baksidan säger att man ”ämnar väcka frågor om klimatet”. Bilderboken som inspirerat Marie Wårell är en ren skapelseberättelse som språkligt för tankarna till både Bibeln och Kalevala. Klimatperspektivet är ett tillägg av Dansinitiativet och det är inget fel i sig, men jag kan inte låta bli att tänka att det är kulturpolitik; en väg till finansiering, eftersom barnkultur måste handla om någonting och då räcker inte skapelsen.
Men kroppens agerande och det abstrakta räcker långt i Dansinitiativets tolkning. Koreografin är anpassad till målgruppen och när dansarna ålar som en krokodil, gör en volt eller på andra sätt tänjer fysiska gränser hörs spridda ”wow”. En viskande röst med strofer ur boken fungerar som guide som ibland förtydligar vad som händer på scenen. Mindre lyckat är det när dansarna själva ges repliker, de kan gott fokusera på kroppens språk.
Och visst fungerar scenografin som utgörs av plast i olika former. Det är vackert, och när dansarna låter stora sjok av tunn plast bölja över scenen sträcker några barn ut händerna för att känna. Men detta är en föreställning utan direkt interaktion med barnen, och det är ett bra beslut. Kultur för barn måste inte alltid ha medskapande inslag. Däremot tvekar dansarna ibland i sin riktning, som om de inte är säkra på om de agerar i kontakt med publiken eller inte.
Publiken på främsta raden får vara beredda på att dansarna vid något tillfälle kommer nära inpå på ett sätt som kan upplevas nog så intensivt. Frånsett den lilla triggervarningen är "Mitt bland stjärnor" en väl avvägd dansföreställning för lågstadiebarn.