Fredrik Danell med kopparskrinet som varit på vift i över 20 år.
Det är dagen efter den första publiceringen av "Jakten på den försvunna skatten" i Strand galleria. Många är nyfikna på kopparskrinets öde och äventyr men jag har inga svar att ge – än. Det ska visa sig ganska snart att denna historia har ytterligare en tvist att bjuda på.
Vi lämnade berättelsen med en liten cliffhanger: Väggen var förmodligen hittad.
Klockan 10.02 ringer telefonen, jag känner igen numret, det är Fredrik från Diös.
– Jag har kopparskrinet på mitt kontor, säger han.
Va? Har de redan rivit väggen och hittat skrinet, hinner jag tänka. Och jag fick inte vara med, bara de inte har öppnat det också.
– Det är oöppnat, fortfarande förseglat och tungt som bara den.
Återigen beger jag mig till gallerian för att fotografera en vägg. För vilken gång i ordningen vet jag inte men den här gången slipper jag spekulera, nu vet jag vilken vägg det handlar om. Folk går förbi och tittar lite suspekt på mig och det kan jag förstå, stå här och fota en vägg från alla möjliga vinklar. En vägg som dessutom inte längre finns.
Som tidigare konstaterats, det är inte många väggar som har lämnats orörda genom årens ombyggnationer.
Jag går även upp till Diös huvudkontor, mittemot Strand och får en rejäl utskällning. Hunden Bosse håller full koll på kontoret.
Känner mig lite som Indiana Jones när dörren till förrådet där skatten ligger öppnas. Där är den! Intakt och rejält förseglad.
För Fredrik Danell är dagen full av möten. Att öppna skrinet är inte aktuellt men vi bestämmer att vi ska hitta en dag som passar senare i veckan.
På väg tillbaka till redaktionen funderar jag över hur detta skrin kan ha legat orört i över 20 år utan att någons nyfikenhet tog över. Samtidigt är jag tacksam att så är fallet.
Men hur gick då detta till?
Det visar sig att firman som rev väggen för 20 år sedan tog reda på skrinet och har haft det i sin ägo sedan dess.
Jag ringer upp Roger Hansson som var den som hittade skrinet en gång i tiden.
– Jag läste Kuriren i söndags och sa: "Men, vad fan, vi har ju den där på jobbet!" Den har varit i vår ägo i över 20 år, totalt bortglömd, säger han.
När han hittade skrinet i väggen visste han inte vad han skulle göra med det och då fick det följa med tillbaka till företagets lokaler på Storheden.
– Vi hade en konsult på bygget som sade att vi skulle spara den utifall någon skulle höra av sig, berättar Roger Hansson.
Det skulle ta över 20 år innan någon efterfrågade den gamla tidskapseln. Och då indirekt via en tidningsartikel som antydde att skrinet låg kvar i en vägg.
Hur ett väl förseglat kopparskrin kan ha legat orört utan att någon nyfiken person har öppnat det är för mig en gåta.
Var ni inte nyfikna?
– Från början var vi nog väldigt nyfikna men som sagt, den glömdes bort, säger Roger Hansson.
Och nu ligger det där, på ett kontor mitt i stan, cirka 100 meter från den plats där det murades in för över 50 år sedan.
Jag ringer även upp Gunnar Eklund, som var med på taklagsfesten 1972. Han blir glad över nyheten att kopparskrinet är återfunnet.
– Men vad roligt, utbrister han. Jag var bombsäker på att det skulle ligga vid trapphuset på källarplan. Men minnet ställer till det ibland, konstaterar han.
Det kan man förlåta. Det är över 50 år sedan och minnen sorteras och byggs om, minst lika ofta som gallerior i centrala Luleå.
Men än kan inte denna historia skrinläggas. Vi måste ju få veta skattens innehåll.
Fortsättning följer...