Nog för att hon är van att gå tuffa ronder och fightas för det hon tror på. Men efter den 24 juli 2016 blev livet för den före detta vänsterpolitiken Eva Andersson och hennes familj i Luleå brutalt förändrat. Dottern My berättar:
– Det var en sån där typiskt fin sommardag. Jag hade två veckor kvar av semestern och vi hade släktfest ute i stugan.
– Ni badade till och med, flikar Eva in.
– Jaha, det minns inte jag, svarar My och funderar tyst en liten stund innan hon fortsätter.
– Det var på vägen hem det hände. Mitt i natten. En singelolycka. Allt blev bara svart.
Eva minns solklart. Hon och flera släktingar var kvar på festen i familjen Anderssons stuga i Jämtön när en telefonsignal når Mys farbror Johannes.
– Det ringde till helt kort, men ingen sa något i andra sidan luren.
Sedan gick allt rysligt snabbt. Eva och de andra i stugan anade att något hänt My med sällskap som bara en stund innan dragit iväg i bil. Eva och Johannes sprang därför åt det håll sällskapet åkt.
– Vi toksprang minns jag. Och när jag såg blåljus på håll befarade jag det värsta. De bilder jag har med mig från den stunden har varit oerhört svåra att bära.
De kom fram till den totalt demolerade bilen. My hade tredan hunnit transporteras bort av ambulans men Eva berättar att bara synen av bilen och olycksplatsen etsat sig fast oerhört hårt. Hon tvingades bort av poliserna på plats som uppmanade Eva och Johannes att ta sig till akuten i Sunderbyn.
My minns ingenting av situationen på olycksplatsen. Det första minnet hon har är från akuten.
– Personalen sa att jag varit med om en olycka och att jag bara skrek ”Nej, nej, nej!”. Jag vägrade ta in det.
Eva med familj och släkt samlades på akuten intill My.
– Det var kaos, totalt kaos. Man blir till en skrikande tigermamma i de där lägena. Samtidigt var vi tvungna hålla oss skärpta för Mys skull. Hon var ju liksom ändå med till och från och vi förklarade om och om igen att allt ska ordna sig, allt ska bli bra.
Efter ett par timmar flögs My med ambulanshelikopter till Umeå. Eva kämpade hårt för att få följa med dottern.
– Nu förstår jag att de inte kan ta med anhöriga, de har ju fullt upp med patienten där i helikoptern. Men där och då hade jag svårt att förstå. Man vill ju verkligen inte lämna sitt barn i den situationen
Eva, hennes man Ulf och Mys storasyster Malin, fick skjuts till Evas och Ulfs hem på Skurholmen för att fånga lite sömn innan resan ner mot Umeå.
– Men herregud, det var ju omöjligt att sova.
Plötsligt ringer det i Ulfs telefon. Det är My.
– Jag vakande upp och sa pappas mobilnummer rakt ut i rummet och bad personalen ringa. Tänk att jag kom ihåg numret, mitt i allt det där, säger My.
Eva, Ulf och Malin upprepar tillsammans mantrat i telefonen till My, ”Det kommer gå bra, ta det lugnt, det ordnar sig”.
– Det var för jäkla svårt att säga det när det inom en bara fanns ett enda stort skrik av oro. Men vi ville ju hålla My lugn, det var det enda vi fokuserade på.
Och så fortsatte det. My sövdes ner i Umeå, det konstateras att hon ådragit sig en ryggmärgsskada och att hon inte skulle kunna gå mer i livet. Veckorna i Umeå blir svåra. My hörde föräldrarnas oro och gråt i den svåra dimma hon låg i. Eva tvingades ta tabletter i maxdos för att hantera ångesten. Ulf reagerade annorlunda. Han tog krisen på ett annat sätt.
– Just det har varit en himla tur. Givetvis har han haft dippar i sin kraft men som tur är har vi kunnat turas om att hålla varandra uppe de här åren. Vi har kunnat hjälpa varandra i svaga tider för att på bästa sätt kunna hjälpa My.
En månad efter olyckan skulle de egentligen börja jobba båda två igen, men Eva blev sjukskriven kom inte tillbaka till jobbet förrän efter halvår.
– Jag jobbar som enhetschef i Luleå kommun och har verkligen fått bra stöd från arbetsgivaren. De var tidiga med att ge möjlighet till samtalsstöd och kognitiv terapi.
Där ser hon dock en lucka i vårdkedjan.
– Informationen och stödet till anhöriga är oerhört svagt. Vi fick en remiss till samtalsstöd först fyra månader efter olyckan. Och vården hade heller inte bra information om den situation som de med ryggmärgsskada hamnar i. Det hade bara behövts en folder och gärna kontakt med någon annan som varit i liknande situation för att minska oron.
Den biten fick familjen Andersson däremot mer av när My flyttades från Umeå till stockholmskliniken Rehab station, grundad av en som själv sitter i rullstol sedan en ryggmärgsskada förlamade hans underkropp.
– För mig betydde de sju veckorna i Stockholm allt. Där kom vändpunkten. Alla fysioterapeuter och de som möter en har själva liknande skador som de jag har och de kunde ge mig både stöd och bevis på att livet verkligen går att leva på ett bra vis med min skada.
Även anhöriga togs om hand med säker hand.
– Jag är evigt tacksam både det stället och Sunderbyns vård som gavs My när hon kom hem från Stockholm. Båda de ställena var enormt proffsiga på att se både My och oss runt omkring.
En människa som varit helt avgörande för Mys tillfrisknande är pojkvännen Viggo. De blev ett par när My var 20 år, i dag är hon 25.
– Det är hos honom jag kunnat gråta ut. Det är han som varit än i dag är mig närmast. Vår kärlek har verkligen fördjupats under de här åren. Först ville jag bara skjuta bort honom och sa ”Vem vill leva med en i rullstol?”. Men han stod kvar, full av kärlek.
Helgen som var spenderade de i Barcelona.
– Första semestern bara vi två. Otroligt skönt. Vi ser verkligen en framtid tillsammans. Nästa år flyttar vi till bostadsrätt, vi börjar bygga vårt liv och funderar på barn.
My och Eva summerar det hela i ett mantra som de ofta upprepar numera:
– Allt går, det är bara lite annorlunda. Jag känner mig, kanske märkligt nog, starkare i dag än innan olyckan. Givetvis finns andra hinder, så som hur samhället ibland är lite kasst anpassat utifrån oss i rullstol, men mentalt sett är jag på en helt annan nivå, berättar My.
Eva intygar att så verkligen är fallet.
– My är min hjälte. Hade inte hon varit så fokuserad och optimistisk hade vi runt henne aldrig fixat det som vi gör.
Men det finns även en struktur i familjen som båda tror är räddande i den situation de hamnat i på grund av olyckan.
– Vi har alltid varit väldigt konstruktiva och handlingskraftiga. Vi vill inte stängas inne på grund av hinder. Vi vill kunna leva fullt ut, säger Eva och My nickar.
Ett tydligt led i det är att My, tillsammans med ett par andra unga kvinnor med ryggmärgsskador, nu i maj kommer träffas i Jönköping för att planera hur de ska nå ut till andra som hamnat i samma situation som dem.
– Vi saknade förebilder och sådana som var steget före när vi skadade oss. Det är nämligen så att det främst är män som drabbas av ryggmärgsskador. Nu vill vi finnas för tjejer genom att fara runt och föreläsa, starta en podd och synas i sociala media på olika sätt.
För My blev ett par av de tjejer hon ska träffa i maj räddande änglar i hennes rehabilitering.
– Det var Viggo som visade mig dem. Han sökte på olika ord på till exempel instagram och plötsligt dök det upp ett par svincoola tjejer i min ålder som lever i rullstol och vill visa att det går att ha ett lyckligt och händelserikt liv fastän tillvaron inte blev som man trott.