Linnea Nilsson beskriver sig som en tjej som egentligen gillade teoretiska ämnen. Hon är inte typen som alltid sytt sina egna kläder, eller tjejen som alltid målade och skapade saker med händerna.
– Visst har jag alltid gillat att uttrycka mig i form men jag har aldrig känt det som ett kall.
Efter gymnasiets Hälsa- och friskvårdsprogram och ett års caféjobb sökte Linnea in på "konstvarianten", en ettårig kurs vid Sunderby folkhögskola, mest för att ha någonting att göra. Där fick hon pröva en massa olika konstformer och fastnade för textiltryck.
– Vi höll till i en spartansk källarlokal som sjöd av kreativitet. Jag hade en peppande lärare som tipsade om vidareutbildningar.
Linnea fortsatte att läsa sömnad och mönsterkonstruktion vid Väddö folkhögskola och gick några fristående kurser vid textilhögskolan i Borås innan hon sökte in till den treåriga textildesignutbildningen.
– Jag visste fortfarande inte om det var det här jag skulle göra, eller om jag kanske skulle bli sjuksköterska eller psykolog istället. I efterhand ser jag att jag har haft stor glädje av kurserna jag gick innan jag började själva programmet, säger Linnea.
Redan när hon började utbildningen hade hon hört talas om att representanter från Toyota i Japan vissa år brukar komma till textilhögskolan för att handplocka textildesigners till designavdelningen i Japan. Konkurrensen är stenhård, två elever från hela Europa väljs ut sedan eleverna fått presentera sina projekt under fem minuter.
– Man kan säga att jag hade Toyota i bakhuvudet under mina år på skolan, trots att jag ju inte visste om de skulle besöka vår skola under just mitt sista år där.
Det var landet Japan i sig och chansen att få jobba med riktiga projekt för ett så stort företag som lockade och när det visade sig att uttagningarna skulle ske exakt under den period då Linnea egentligen skulle åkt till Indien på ett stipendium valde hon att tacka nej till Indienresan. Stipendiet hade hon fått för ett SIDA-projekt där hon tillsammans med en studiekamrat skulle titta på hur man kan effektivisera vävindustrin.
– Lärarna och alla andra tyckte att jag var galen men jag ville verkligen inte missa chansen att få visa upp mig för representanterna från Toyota.
Prioriteringen visade sig vara rätt. Linnea blev en av de utvalda som skulle få åka till Japan. Detta fick hon dock inte veta förrän några veckor efter att delegationen varit på skolan. Själva presentationen inför japanerna var som sagt bara fem minuter lång och Linnea valde att visa upp flera av sina projekt, däribland ett tygtryck som hämtat sin inspiration från Norrbotten och något så ovanligt och innovativt som en lampa hon stickat i stål. Stickmaskinen köptes in för framtida forskningsprojekt och kunde införskaffas till skolan tack vare sponsorer.
– En sådan stickmaskin finns bara på NASA förutom textilhögskolan i Borås.
Under den korta presentationen rörde Toyotarepresentanterna inte en min och Linnea säger att hon inte fick någon feedback eller känsla alls för hur det hade gått. Förrän det där mejlet kom där det i korta ordalag berättades att hon blivit utvald.
Beskedet kom i mars, Linnea hade valts ut som enda europeiska praktikanten inom textildesign. Det blev en hektisk vår. Parallellt med examensarbetet på skolan och färdigställandet av ett par stickade stållampor till Borås kommun skulle hon fixa en del förjobb inför projektet i Japan.
Projektet gick ut på att hon skulle ta fram idéer för en bil tio år in i framtiden. Framtidsvisionen skulle innefatta formen på en bildörr, hon skulle också utveckla tyger och mönster för bilens interiör och utöver detta ta fram ljudabsorbenter för hemmamiljö.
I juni flög Linnea till Japan för den två månader långa praktiken på ett av Toyota Boshokus huvudkontor i Nagoya. Det blev två intensiva månader fyllda av arbete och kulturkrockar.
Linnea berättar om intensiva arbetsdagar som varade från sex på morgonen till 22 på kvällen, trots att alla officiellt bara hade åtta timmars arbetsdag.
– I Japan går jobbet först av allt och några kafferaster existerar inte. Jag försökte införa den traditionen, men ingen nappade, haha.
Arbetstempot var ständigt högt och Linnea berättar att man under lunchen kunde välja att sova, ett koncept som gjorde att hon många gånger fick en välbehövlig vila. Umgänget med nya japanska vänner skedde oftast efter jobbet på restauranger eftersom japanerna bor trångt och sällan släpper in utomstående personer i sin privataste sfär. Själv bodde Linnea en timmas resväg från jobbet i en fräsch men liten och spartanskt inredd etta på 18 kvadrat.
– Det jag saknade mest var en mjuk säng. Jag sov i princip direkt på en spånskiva med bara ett täcke under mig.
Språkförbistringarna kunde bli många och bidra till oväntade situationer, inte minst i matbutiken och på restauranger.
– Jag har många gånger känt mig lost in translation, japanerna i Nagoya talar väldigt lite engelska och menyerna fanns endast på japanska. När jag handlat mat har jag många gånger chansat. Mjölken visade sig vara yoghurt och det jag trodde var ett saltkar innehöll istället socker. På restaurangerna pekade jag bara på någonting i menyn men visste aldrig vad jag skulle få in. Det hände att jag fick in en dessert istället för en middag. När jag sedan besökte Tokyo var det som att komma till Europa, här fanns skyltar på engelska och det gick att ta sig fram med engelska överallt.
Även om språket inte alltid funkade beskriver Linnea japanerna som vänliga och hjälpsamma och landet som fascinerande och totalt olikt Sverige. Ett land hon kommer att återvända till, antingen privat eller i jobbet. Kanske blir det en fortsättning för Linnea på Toyota, men ingenting är ännu klart.
– Vi har diskuterat att jag ska arbeta vidare men vet inte än hur det blir. Jag trivs bra i Sverige med närheten till familjen och vänner och säkert skulle jag trivas bra i Japan också, men det får framtiden utvisa.