Ätstörningar är en väldigt utbredd sjukdom i det svenska samhället. Så även i Norrbotten. Bodil Lundström, skötare på Länsät i Luleå, berättar att man bara i år har fått in 20 nya ärenden.
– Det kan se lite olika ut månad för månad. Det kan vara så att behovet av hjälp har ökat, men det kan också vara så att folk vet om att vi finns på ett annat sätt.
Ätstörningar har inte minskat i det svenska samhället?– Absolut inte. Däremot kanske det inte är någon större skillnad i antal på de som behöver vård allra, allra mest. Det är mer det där att vi lever i ett "ätstört samhälle". Det är ett stort fokus på vad man kan och inte kan äta och varför. Vi blir påverkade från medier. Det är matprogram och träningshets.
I Norrbotten talar inget för att ätstörningsproblematiken är mindre allvarlig än i övriga landet. Däremot finns det inte många specialiserade vårdenheter här uppe. I Piteå och Gällivare finns viss hjälp att få men sedan årsskiftet fungerar ätstörningsmottagningen i Luleå (Länsät) som länsenhet. Det betyder att man tar emot patienter från hela Norrbotten.
– Hittills funkar det bra. Vi har några patienter från Gällivare till exempel, men det har vi haft tidigare också, säger Bodil Lundström.
Skillnaden nu, sedan mottagningen blev länsenhet, är att man i Luleå har möjlighet att erbjuda patienter att bo på patienthotellet Vistet på Sunderby sjukhus. Till en avgift av hundra kronor per dygn får patienten då frukost, middag och boende.
– Även innan vi blev länsenhet hade vi patienter från exempelvis Kiruna och Lansjärv, men då har de haft släktingar i Luleå eller Boden som de har kunnat bo hos. För de som inte har det har det varit jättesvårt.
David Clinton, KunskapsCentrum för Ätstörningar i Stockholm, säger att det kan vara ett problem när människor med sjukdomen blir alltför isolerade och har allt för långt till vård. Som i Norrbotten (se föregående sida).
Bodil Lundström förstår problematiken, men tänker positivt.
– Det är klart, vi har enorma vidder här, det stämmer. Men jag tänker att vi nu kommer kunna täcka upp bättre, säger hon.
Länsät har dessutom fått utökade resurser 2016 i form av ytterligare en sjuksköterska. Nu jobbar totalt tio personer i teamet: En psykolog, en fysioterapeut, två sjuksköterskor, två skötare, två arbetsterapeuter, en kurator och en enhetschef. Man har även regelbunden tillgång till läkare.
Det Bodil Lundström kan sakna är dock en specialiserad ätstörningsenhet i Norrbotten för barn och ungdomar under 18 år. Nu hänvisas alla till BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).
– Det hade behövts någon enhet från 16 år, säger Lundström.
Vilken typ av patienter kommer till er?– Den stora klicken är unga tjejer mellan 18 och 25 år. Alla åldrar förekommer och vi har även en del män.
Det finns flera olika typer av ätstörningar, till exempel anorexi, bulimi och UNS (utan närmare specifikation).
– Vi har alla här. Det är klart att blir det prioritering, då är alltid anorexia nervosa prio ett. De är i största riskzonen.
Blir de flesta friska efter behandlingen?– Ja, det skulle jag säga. Men det är långa behandlingstider. Det tar tid. Ibland händer det att en patient hoppar av för tidigt. Man får räkna med ett par års behandling. Även om man har anorexia och lyckats bli normalviktig och ser frisk ut kroppsligt kanske man är allra sjukast i sina tankar. Det är där det stora jobbet börjar.