Skräntärnor är mycket känsliga för störningar, till exempel för mänsklig aktivitet. Hela kolonier med fåglar kan överge häckplatser om de blir störda, vilket leder till att inga ungar kläcks.
Sarah Bohman Stenvall från Södra Svartbyn i Boden är en av flera fågelentusiaster som tillbringar några dagar varje sommar med att ringmärka skräntärnor. I början av sommaren brukar hon och ytterligare några ta sig ut till Storgrundet vid Rödkallen längst ut i Luleå skärgård. Där finns en koloni med cirka 75 häckande par.
– Den här tärnan är sällsynt och kinkig med livsmiljön och häckar därför bara på ett tiotal platser i landet, säger hon när hon håller upp en av de infångade ungarna.
De är ännu inte flygfärdiga så det får använda benen när de vill fly undan sina förföljare. De ungar som har tagit sin tillflykt i vattnet samlas varsamt in med håvar. Sedan läggs de i tvättkorgar och tas med in till land. Andra fågelungar väljer en annan taktik och gömmer sig mellan stenarna på stranden.
Här släpps några av ungarna åter ut i det fria igen. Om cirka en vecka har fjädrarna vuxit ut så pass att de är flygfärdiga.
– Det här är ju ett intresse som jag har fått när jag har följt med min mamma. Nu brukar jag också ta med mig mina egna barn men i dag får de stanna hemma. Det blir en lite för lång dag och jag har också väldigt fullt upp när jag åker ut hit, säger hon.
I början av sommaren var hon ut och märkte ut var paren har sina reden. Nu samlas i stället de små markörerna in eftersom ungarna är kläckta och har lämnat boen.
Här är ett bo som Sarah märkte upp när hon var ute på Rödkallen i början av sommaren.
– Fast egentligen är det ju inte så mycket till bon. De har sina reden på marken. När de är ute kan man knappt se var ungarna är födda, säger hon.
Inom en vecka är de också flygfärdiga men just nu springer de runt i väntan på att föräldrarna ska komma med mer mat.
– Ibland kan de bli matade med fiskar som är upp till 15 centimeter långa. Då är det inte ovanligt att man kan se fiskstjärten som sticker upp i gapet. I takt med att huvudet och främre delen av fisken smälts i magen så försvinner snart hela fisken, säger hon.
Sarah Bohman Stenvall från Södra Svartbyn i Boden är en av flera fågelentusiaster som tillbringar några dagar varje sommar med att ringmärka skräntärnor. I början av sommaren brukar hon och ytterligare några ta sig ut till Rödkallen längst ut i Luleå skärgård. Där finns en koloni med cirka 75 häckande par.
Rödkallen ligger cirka 35 kilometer från Luleå så sträckan motsvarar en bilfärd mellan Luleå och Boden.
Det är ändå ingenting jämfört med den sträcka som fåglarna flyger när de ska övervintra.
– Det flesta övervintrar i Afrika söder om Sahara, berättar hon samtidigt som hon sätter ett märke på ett ben.
Det blir en intensiv men härlig dag vid Storgrundet utanför Rödkallen. Solen lyser från en klarblå himmel och när de återvänder har de hunnit märka ett tiotal nya fåglar.
Varje fågelunge mäts och kontrolleras.
– Att få vara ute så här ger så mycket. Det är arbete men ändå avkoppling. Fåglarna är verkligen ett intresse som man kan ha genom hela livet, säger Sarah Bohman Stenvall.
Och Ulrik Lötberg som också finns med ute på Rödkallen och som leder projektet Skräntärna för organisationen Birdlife är lyrisk över Sarahs insats.
– Utan henne hade det här inte gått. Hon är ovärderlig. Det är ofta väldigt viktigt att han en lokal förankring för då blir det mycket lättare att hantera vissa saker, säger han.
Den här dagen har Sarah Boman Stenvall sällskap av Henrik Bergendal och Ulrik Lötberg. Tillsammans hjälps de åt i arbetet att fånga in och märka skräntärneungarna.
SarahBohman Stenvall blir nästan lite generad över det beröm som hon får:
– Jag kan åka ut och sätta upp kameror. Eller åka dit och räkna och märka upp bon. Men så här är det väl med det mesta fågelarbete, det bygger till stor del på ideella insatser. Och jag gör ju det här för att jag tycker om det.
Skräntärna är världens största tärna med ett vingspann på över en meter. Den är lätt att känna igen på sin kraftiga djupröda näbb. I dag är skräntärnan rödlistad.
Även om fåglarna har använt näbben och bitit lite har de klarat sig riktigt bra.
– Det brukar se mycket värre ut. Jag tyckte att de var snälla i dag. Ibland kan man ha fullt med sår. Vissa av fåglarna kan samtidigt vara väldigt lugna. De har inte riktigt vett att vara rädda för oss än, säger Sarah Bohman Stenvall och ler.
I stället för att skrika och kämpa emot har den här lilla ungen lagt sig tillrätta i Sarahs Bohman Stenvall varma famn.