Utan hem i 20 år

Det är en bitande kall februarimorgon, fortfarande nattmörkt ute och gatorna på Gülzauudden ner mot Luleälven är täckta med snö. Det är den tiden på året när det brukar kännas som en oändlighet till sommaren. De som kan, håller sig inomhus en sådan här dag. Det är 16 minusgrader. Man ryser av kylan. Det behövs yllesockar och kängor, täckbyxor och tjock vinterjacka. Bilens säten är ändå obehagligt kalla att sitta på för motorvärmaren har varit ur under natten. Omkring åtta på morgonen börjar de första gå in genom porten till Repslagargatan 2 C, det gamla nedslitna funkishuset på Gülzauudden. Många av dem som går in där, gör det för att de inte har någon annanstans att gå. De äger ingen bostad. Klockan 08.00 på morgonen stängs nattens härbärge och den här lokalen är enda tillflykten på dagarna för människor i Luleå som saknar ett eget hem. De vi brukar kalla hemlösa. Här träffar vi för första gången Lars-Erik. Han har inte haft ett eget hem på 20 år. Inne på Rias lokaler på Repslagargatan är det lilla bordet med porslinskopparna och det svarta nybryggda kaffet på något sätt det som allting kretsar kring. På väggen vid kaffebordet hänger en tavla i pastellfärger föreställande Jesus med mild sänkt blick. Kaffet blir en naturlig anledning att göra sig ett ärende till Rias lokal, att gå tvärs över rummet och kanske även sitta ner och prata med någon. Man fyller en kopp och slår sig ner antingen vid något av borden i den lilla matsalen eller så tas koppen med till plyschsoffan fram för TV:n, eller till det trista rummet där det finns ett biljardbord. Det är i matsalen man umgås, om man vill. Den här torsdagsförmiddagen behöver ståltermosen fyllas på flera gånger. En kille är betydligt yngre än de andra som är här och gänglig som en tonåring. Han har en mörk luva nerdragen i pannan, och väcker uppmärksamhet just för att han är så tillbakadragen. Han fyller på sin kaffekopp då och då, med blicken skyggt mot golvet och återhållsamma rörelser. Han är bara drygt 20 år, men bor på härberget för hemlösa i Luleå. Vad gör han här, så ung, undrar man spontant ? ? Han borde inte behöva vara här, blir enda svaret. Efter ett tag förstår vi att det många som besöker Ria, mest av allt drömmer om, är det de så uppenbart saknar :ett eget hem och ett jobb. De två sakerna ses som nyckeln till frihet. Läs hela reportaget i torsdagens Norrbotten-Kuriren