Upp och ner är livet för Andreas

 barndomshemmet på Björkskatan i Luleå syns det att Andreas Fransson, 29, är på besök. Det första blicken faller på är den gigantiska högen på golvet. Skid- och bergsutrustning i mängder. Äventyraren stannar inte länge. Utbildningen till bergsguide tar honom den närmsta månaden till Frankrike, Schweiz och Kanada. Därefter besöks Norge i en månad. Så är det. Livet som skidåkare.
– Jag är så van. Om jag skulle få reda på att jag måste åka till New York i kväll är det inget jag skulle bli stressad över. Det är bara att packa och åka.
Redan som barn var Andreas Fransson äventyrssökande. På den tiden låg dock nivån på att hoppa från tak och liknande.
– Jag visste att jag ville ut i världen.
Ute i världen är han och takhoppen ett minne blott. Andreas Fransson som i dag livnär sig på skidåkningen visste tidigt vad han skulle bli.
– Jag har åkt skidor hela livet men det var när jag var 15 som jag insåg att det var det här jag ville göra hela livet. Jag var i Måttsund varje helg och fyra kvällar i veckan.
Olyckan har hjälpt
Att det gav resultat är uppenbart. I mars tog Andreas Fransson emot utmärkelsen Årets manliga äventyrare 2011. Efter att ha klättrat upp till toppen av Denali, Nordamerikas högsta bergstopp, spände han på sig skidorna och tog sig ner för sydsidan. 6 196 meter över havet.
– Det är jättekul att jag har fått utmärkelsen.
Det är det ingen skidåka re som har fått förut. Det är däremot inte det värsta jag har gjort, inte i närheten. Men för amerikanerna var det en jättegrej, de är inte vana vid sådan åkning.
Han lyckades med bedriften att ta sig ned för den oåkta rutten. Okomplicerat, menar Andreas Fransson.
– Det är inte så mycket rädslor inblandat. Har du snö- och bergsskunskap är det inte så svårt. Men det är en prestige i att göra saker som ingen har gjort.
Helt okomplicerat är det dock inte. 2010 var Andreas Fransson med om en svår lavinolycka på berget Aiguille Verte vid Chamonix. Nacken var bruten. Fyra frakturer i ryggen. Bröstbenet mellan revbenen hade knäckts och höftbenet var brutet. En skada som gav Andreas Fransson lärdom. Ofta återupplever han olyckan.
– Det gör att jag koncentrerar mig mer och har mer respekt för berget. Det är svårt att vara modig om man inte har varit med om en konsekvens.
Inre dialog
Kunskapen hjälpte honom vid trippen ner för Denali.
– Det började bli varmt. När det blir varmt börjar det falla saker. Stenar, is, lavinutlösningar. Då stannade jag och fortsatte dagen efter i stället. Hade jag inte varit med om olyckan hade jag garanterat fortsatt att åka.
För många kanske Andreas Franssons liv känns läskigt och riskfyllt. För honom är det fyllt av tjusning.
– Jag stänger av allt annat. Det drar en in i nuet. Jag får göra det jag vill, åka dit jag vill.
De senaste sex åren har Andreas Franssons bas varit Chamonix, Frankrike. Hur länge han kommer slänga sig ut för bergen vet han inte.
– Tanken att sluta finns alltid. Tanken att fortsätta finns alltid. Det är den inre dialogen som ständigt pågår. Att vara äventyrare är flera olika saker för mig. Det är lika mycket ett äventyr att se in i sig själv.