"Ung och lovande"

”Ung och lovande” . Detta förhatliga epitet som alltför ofta tillåts kleta sig fast på artister långt efter att dessa mist sitt ungdomsalibi! Efter åtskilliga år, skivor, ryggdunkar och utmärkelser släppte Elin Larsson Group i vintras den något ironiska betitlade skivan Growing up , och i Konsthallen på fredagseftermiddagen bevisade kvintetten att det vore snudd på kriminellt att än en gång komma dragandes med den fadda ungdomsklyschan. Vad vi här har att göra med är inga talangfulla dunungar utan en hejdundrande fullfjädrad jazzorkester som behärskar varje stilgrepp med finess  och som varken räds att kasta sig ner i friformsavantgardets  ljudkaos eller närma sig rocken på ett sätt som känns  nyfiket och fruktbart, fjärran från de överduktiga teknikuppvisningar som besudlat så många fusionsförsök genom åren.

Från maffiga inledningstriptyken  Falling into pieces, Monster och Into something new till den triumfatoriska finalen  bjuds på en sådan gourmetmåltid av frustande sväng, lyrisk förtrollning och kompositoriskt raffinemang  att mina mungipor gång på gång liksom ohejdbart drar sig mot öronen. Bandet  bevisar också att jazzen till sitt väsen är som mest solid när den är instabil;  lystet drar och sliter instrumenten åt alla möjliga håll och ändå hålls hela härligheten samman från början till slut. När bandledare Larssons tenorsax och Kristian Perssons trombon levererar pampigt hymnlika blåsfigurer dyker gitarr, kontrabas och trummor upp för att illmarigt skruva till det , för att i nästa stund låta trombonen och saxen löpa amok på en röd matta av snygga gitarrackord och porlande rytmer . Riktigt mäktigt blir det sen när kvintetten ger sig på den  rejält tillskruvade  Hal , döpt efter den manipulativa datorn i Kubricks 2001, en veritabel helvetesfärd  mot ett svart hål av ljudmässig avantgardism  där den larssonska tenorsaxen når sällan skådade höjder av frijazzigt bröt medan Niklas Wennströms kontrabas excellerar i becksvarta borduner och den mångsidige gitarristen Henrik Hallberg, som nyss trollband med sitt lyriska glissandoskimmer,  levererar några ärkemetalliska riff, så grova att de tycks utklippta med en plåtsax.  Efter skivans fina titelspår Growing up avrundas det hela med ett skönt svängande, liksom flaxande stycke ädeljazz, och jag konstaterar att en timme sällan svirrat förbi så snabbt. Står då dessa begåvade musikanter för de nya riktningar som festivalen strävar efter att lyfta fram?  Förvisso finns det artister som förmår tänja än mer djärvt på det högst töjbara jazzidiomet,  men med sin genremässiga öppenhet och finessrikedom får nog Elin Larsson och hennes manskap sägas vara på god väg bort från den alltför välbekanta jazzboxen,  en resa det skall bli högeligen intressant att följa dem på. Tack och bock!