Mohammad Nori fyller 18 år på onsdag och blir då myndig. Trots sin ringa ålder har han levt utan sina föräldrar i över två år.
Han är ett av de drygt 2.300 ensamkommande barn som sökte asyl i Sverige under 2010.
- Jag väntade typ sex månader på uppehållstillstånd. Det var nog den värsta
tiden.
- Man vet inte vad som händer i morgon, om man ska utvisas eller inte, säger Mohammad Nori som flydde från Afghanistan.
Motivation att kämpa
Han beskriver den rädsla som spreds när någon på asylboendet fick ett negativt besked. Om hur ens eget öde smög sig närmare inpå.
Men en dag i början av 2011 ringde hans handledare och sa att han hade fått uppehållstillstånd.
- Det var lycka. Ingen kunde säga att jag inte fick vara kvar här. Då fick man motivation att kämpa och bygga upp livet.
Den första tiden i Sverige var ganska kämpig.
- Jag kommer från en muslimsk kultur som är väldigt annorlunda. Men när man kommer som ensamkommande barn har man ett mål med varför man kom till Sverige. Mitt mål är att plugga och få ett bra jobb.
Kuriren träffar Mohammad Nori i kvarteret Kungsfågeln som är en del av Luleå gymnasieskola.
Under lördagen är det öppet hus för alla högstadieungdomar som ska välja inriktning till hösten.
Många föräldrar leder sina barn upp till sjunde våningen där Mohammad Nori håller till.
Han läser spetsutbildningen i matematik och går i samma klass som en annan person som kom till Sverige som ensamkommande barn.
- Jag går andra året och trivs väldigt bra. När vi började tänkte vi att alla skulle vara mycket bättre än oss, men vi har inte varit så dåliga som vi tänkte. Vi kämpade och hjälpte varandra och fick stöttning av lärarna, säger han.
Känner du dig lycklig?
- Ja, verkligen. Jag har nått en del av mina mål. Att komma in på gymnasiet och läsa den linjen som jag vill. Just nu är jag lycklig, men jag är inte nöjd. Jag vill alltid ha mer.
Saknar du Afghanistan?
- Naturligtvis. Mina föräldrar, kompisar och allt möjligt. Sverige är jätteannorlunda. Samtidigt ångrar jag mig inte, jag tycker att jag har valt rätt. Kanske kan jag återvända och hjälpa folket där senare.
Varför flydde du?
- Det är bara att kolla på tv hur situationen i Afghanistan är. Jag hade problem som gjorde att jag inte kunde vara kvar.
Har du kontakt med dina föräldrar?
- Ja, vi pratar en gång i veckan ungefär. Samtidigt som de saknar mig är de väldigt stolta. Jag har bott här i två år och har lyckats med ganska mycket.
Tror du att dina föräldrar kommer hit?
- Det är svårt att svara på. Det är inte jag eller dem som bestämmer det. Det är Sverige som ska ge besked om det.